Patrik Engellau

För många år sedan arbetade jag i Indien. På den tiden var Indien känt som byråkratins förlovade land. Jag träffade några företagare som beskrev sin vardag och jag förstod att ryktet var sant. Allt var förbjudet. Eller rättare sagt: all förändring var förbjuden. Starta företag var förbjudet om inte en miljon villkor var uppfyllda, bygga hus var förbjudet annat än efter byråkratiska undersökningar som var så komplicerade att de egentligen aldrig kunde genomföras.

Efter ett tag förstod jag två saker om detta system.

Min första insikt var att syftet med det hela var att skydda ett etablissemang av politiker, höga statsbyråkrater och storföretag som ofta var statliga. Regelverket skyddade etablissemanget från de utmaningar för vilka ett livaktigt entreprenörskap alltid utsätter etablerade aktörer i ett välfungerande och öppet marknadssystem.

Nackdelen med en sådan ordning är förstås att det inte blir någon utveckling. Det blev det inte heller. Den indiska BNP-tillväxten tog fart först för några decennier sedan:

Men att leva i en gipsvagga av regler är jobbigt även för det mest konservativa samhälle och därför fanns en säkerhetsventil. För varje regel fanns en motregel som tillät upphävandet av den första regeln genom beslut av en befullmäktigad tjänsteman. Denne var dock alltid mycket upptagen och hade bara möjlighet att göra detta på sin fritid och ville därför ha extra betalt. Hur lång tid jobbet skulle ta var en prisfråga.

Jag förstod att det indiska mutsystemet inte bara, som i Brasilien, var en fråga om relativt sporadiskt förekommande bestickningar till politiker och högre befattningshavare, utan en integrerad, accepterad och fullkomligt naturlig del av systemet. En gång fick jag muta en posttjänsteman för att han skulle sälja frimärken till mig eftersom hans lunchpaus inletts fem sekunder före min ankomst och alternativet för mig var att stå och hänga på postkontoret tills hans lunch var över.

Under de senaste årtiondena verkar Indien på ett för mig okänt sätt ha fått ordning på det där. Se på BNP-tillväxten i kurvan ovan. Men under samma period har ett land som Sverige (och till stor del det övriga Västerlandet tror jag) hamnat i det indiska träsket.

Personligen har jag upplevt hur statsmakterna sedan millennieskiftet skickat fullkomliga krångelkaskader över finansbranschen. Jag vet vad jag talar om, ty jag har ägt en aktiebörs som stått under Finansinspektionens tillsyn. Att branschen inte skriker högre över det ofta idiotiska och ibland förnedrande krångel som Finansinspektionen riktar mot bolagen beror bara på att branschen inte törs. Den är rädd för myndigheten. Jag törs för jag har sålt min börs.

Jag tror att samma utveckling inträffat i alla specialreglerade branscher, jordbruket, allt som har med miljö att göra, skolan, sjukvården. Inte minst skollärare och universitetsprofessorer dignar under de fjolliga föreskrifter som de under de senaste årtiondena tvingats följa genom högre, administrativa enheters dekret.

En bransch som skär guld med täljknivar just eftersom den administrerar ett växande antal knöliga regelverk är revisorer. När jag för länge sedan som företagare anlitade min första revisor var han min konsult. Numera känns revisorer mer som administratörer av tvingande regler som dock helt saknar den statliga återhållsamheten i prissättningen utan kan ge fritt utlopp åt sin lust till vinstmaximering utan att de betalande företagen har något att sätta emot.

Det finns ingenting, vad jag kan se, som stoppar den här utvecklingen. Ständigt nya lycksökare hittar nya metoder att klå företag på pengar. Nyss blev jag uppmärksammad på en amerikansk ideell organisation som heter Global Reporting Initiative. Verksamheten startades i Boston år 1997 och verkar ha nästlat sig in i FN och tycks utöva påtryckningar för att företag ska förmås redovisa hur pass hållbara de är och hur de hanterar etniska och andra identiteter och annat sådant. Företagaren i mig grips av panik när jag studerar deras rapporteringsprinciper och inser vad det där skulle kosta i ytterligare revisionsarvoden.

Vem har intresse av sådant nykrångel? ”Site sponsors” visar sig vara Microsoft, ett företag som numera naturligtvis har anledning att värna sig mot uppstickare och därför kan förväntas vilja sticka käppar i hjulet för företag som inte har juridiska avdelningar för att hantera krångel. En annan sponsor är Det Norske Veritas, ett företag som ägnar sig åt att som konsulter åt företag administrera kontrollsystem och därför rimligtvis vill ha fler. En ”global strategisk allierad” är ISO, en organisation som tar betalt för att installera och administrera alla möjliga sorts kontroll- och övervakningsfunktioner i företag.

Intressena ljuger inte även om de försöker drapera sig i politiskt korrekta fraser om hållbarhet och identiteters rättigheter. Begreppet hållbarhet är tillräckligt oklart för att det ska kunna försörja horder av konsulter, statstjänstemän och andra kontrollanter på företagens bekostnad. Begreppet hållbarhet är ett eldorado för lycksökare och skenheliga bondfångare. Min erfarenhet är att det normalt ligger något mer eller mindre skumt egenintresse i bakgrunden när högstämda floskler anförs och mina fingrar rappas av moraliska pekpinnar.