Patrik Engellau

En stor del av min tid går åt till att försöka förstå saker. Någon gång tycker jag, en kort stund i alla fall, att jag lyckas, men ofta går jag bet. En av mina ständigt återkommande stötestenar är Svenska kyrkan. Jag kan för mitt liv inte fatta hur den tänker.

Låt mig exemplifiera mina svårigheter. Svenska kyrkan värnar med all kraft om homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner (jag googlar på detta ord för att få reda på vad det egentligen betyder och då framgår att man inte vet riktigt vad det ska innebära; även begreppet transperson är osäkert, Wikipedia säger att ”det står var och en fritt att definiera sig som transperson eller ej”, kanske en kul grej att överväga). Svenska kyrkan värnar också med all kraft om kvinnor och om muslimer.

En underavdelning av de muslimer om vilka Svenska kyrkan värnar med all kraft är palestinier som slåss mot Israel, en nation som Svenska kyrkan verkar motarbeta med all kraft. Värnandet om muslimer går så långt som till att biskopen Brunne i Stockholm föreslagit att man ska markera riktning mot Mecka med en pil i Sjömanskyrkan och dessutom ta ut korsen för att inte deras åsyn ska besvära bedjande muslimer.

För mig går allt detta värnande med all kraft inte ihop eftersom det finns muslimer som hatar homosexuella och har en unken kvinnosyn. HBTQ-folk trakasseras av muslimer på asylboenden. Om islam fick ordentligt fäste i Sverige skulle det nog inte vara så kul att vara lesbisk kristen präst eller ens kvinna över huvud taget. Och varför gillar inte Svenska kyrkan Israel, som veterligen är det enda landet i Mellanöstern som accepterar bögar?

Det uppenbara är att Svenska kyrkan inte ser de problem som jag ser. Hur är det möjligt? Jag har frågat åtskilliga omdömesgilla personer men ingen har något bra svar.

En möjlighet är att Svenska kyrkan inte kan tänka. Men en analytiker som kommer fram till att vedersakaren bara är dum i huvudet är inte riktigt trovärdig, så jag måste borra djupare för att begripa.

Lyckligt nog har jag fått vägledning i den svenska litteraturskatten, närmare bestämt i en dikt av 1700-talspoeten Bengt Lidner:

På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
var helst en usling finns, är han min vän, min bror.
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
den skatt, jag skyldig är, natur, dig, allas mor! 

Usling betyder här inte lymmel utan stackare. Lidners hjärta blöder för alla han tycker synd om. Det är hans skyldighet mot Det Högsta, nämligen naturen, att gråta över uslingarna. Han bär på skuld för att uslingarna lider och den skulden kan förlåtas honom om han ömkar dem. (Att han inte orsakat uslingarnas besvär tror jag saknar betydelse.)

Där har vi det! Syndromet är alltså dokumenterat sedan 1700-talet. Man får absolution om man tycker synd om uslingar. Den lilla detaljen att uslingarna möjligen inte fattat att de hålls för stackare utan i stället är fulla av testosteron och andra safter och inte aktar för rov att stundom hata och sticka en kniv i varandra är inget som berör Lidner eller hans sentida efterföljare.

Det finns en sorts överlägsenhet i lidnersyndromet. Den drabbade sitter högt uppe bland sina moln och betraktar upphöjt uslingarnas besvär och får sin befrielse och tillfredsställelse av att gråta över deras kval och prövningar. Och slår uslingarna ihjäl varandra så får väl Lidners efterföljare gråta lite till för att få naturens nåd.

Sådär tänker även det välfärdsindustriella komplex som styr den svenska ideologin. Från Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens, Migrationsverkets och socialförvaltningarnas kommandohöjder ser man bara folk som det är synd om och som man i lidnersk anda bör fälla en tår över. Om uslingarna mördar varandra får man ringa efter polisen. Välfärdsstaten kan väl inte räkna med annat än att klienterna tagit mental skada av sina eländiga villkor och därför beter sig lite udda mot sin nästa? Förresten leder sådant till krav på nya insatser av sådana som Bert Karlsson med ty åtföljande klirr i kassan.

Det är bara en sak den lidnerdrabbade aldrig förmår, nämligen att betrakta uslingarna som jämlikar och kräva att de tar sig i kragen.