Ulf Larsson

När staten och kommunerna gjort sitt, är det dags för de enskilda medborgarna och civilsamhället att ta sitt ansvar för integrationen av våra nyanlända svenskar. I några artiklar kommer DN att visa de stora insatser som frivilligorganisationerna gör för att förbättra integrationen av de nyanlända. Idag berättar vi om hur cyklande kan hjälpa till med detta. Vi har mött Aziz och hans kompisar.

– WOW! Det här är ju fett kul!

Aziz bromsar snyggt in så gruset sprätter. Hans unga ansikte spricker upp i ett brett leende. Aziz är från Afghanistan och kom till Sverige för ett år sedan efter att ha flytt för sitt liv och korsat Medelhavet på den farofyllda resan mot ett bättre liv. Nu bor han tillsammans med 12 andra ensamkommande barn på ett HVB-hem i Brickebacken i södra Örebro. Aziz är en glad kille på 16 år med snälla, bruna ögon och ett nyfiket ansiktsuttryck. Han är ett av barnen som nu får delta i Cykelfrämjandets satsning Frihet på cykel, som är en satsning för att få fler ensamkommande flyktingbarn och -ungdomar att uppleva glädjen och friheten med cykling. Nu har projektet fått drygt 1,4 miljoner kronor i bidrag inom ramen för statsbidragen till landets friluftslivsorganisationer för 2016.

Projektet vänder sig i första hand till ensamkommande barn och ungdomar. Men också till föräldrar med invandrarbakgrund som är nyanlända eller redan är etablerade i samhället.

– De som inte kan cykla ska få chansen att lära sig så att de ska välja cykeln som det naturliga transportmedlet. Genom projektet får deltagarna också ett sammanhang och en tillhörighet. De här killarna hamnar ju annars lätt i ett utanförskap, säger Liselotte Alvarez på Cykelfrämjandet som är ansvarigt för Frihet på cykel.

Aziz och hans kompisars kurs äger rum två gånger i veckan på Brickebackens skola, där Cykelfrämjandet får låna lokaler. Ute på skolgården står 10 nyinköpta cyklar utrustade med 21 växlar. Över hela landet har man blivit erbjuden att ta över begagnade cyklar av närboende, men Liselotte Alvarez betonar att det finns risker med detta:

– Det är viktigt att de här barnen får tillgång till lika fina cyklar som svenska barn. Vi kan inte ha ett samhälle med mina barn och andras ungar, där vi ser ett A- och ett B-lag på cykelmarknaden, slår hon fast. Det gäller både för de ensamkommande barnen och de vuxna med invandrarbakgrund som kursen vänder sig till. Efter kursens slut, när man fått sitt diplom, erbjuder vi barnen och även de vuxna kursdeltagarna att överta cyklarna för en symbolisk peng.

– Annars finns det en risk att man inte fortsätter att cykla. Och då har ju utbildningen varit till ingen nytta, konstaterar Liselotte Alvarez.

Förutom att lära sig att cykla kommer deltagarna också få utbildning i trafikregler, kartläsning och att upptäcka närområdet på cykeln. De som redan kan cykla ska erbjudas instruktörsutbildningar – och därmed kunna lära andra att cykla. Liselotte Alvarez understryker att cyklandet är ett utmärkt sätt för de nyanlända att integreras i samhället, eftersom man samtidigt som man lär känna närområdet blir medveten om klimatsmarta sätt att förflytta sig på. Man räknar även med att öka förståelsen för jämställdhet bland kursdeltagarna eftersom hälften av instruktörerna ska vara kvinnor.

Pojkarna gruffar lite med instruktören Sandra, men hon är van att möta lite störiga killar i sitt ordinarie jobb på ett HVB-hem i Hallsberg.

– Det känns jättefint att kunna hjälpa de här ungarna att lära känna sitt nya hemland, säger hon och ger Aziz en stor kram. Sen är det ju himla bra att de samtidigt blir medvetna om vilka miljöval vi kan göra för att bidra till en hållbar utveckling.

Aziz kramar Sandra tillbaka och drar ett djupt bloss på sin cigarrett. Dagens lektion är slut och om en stund är det middagsdags på boendet, något som de lite trötta pojkarna ser fram emot efter allt cyklande.

Men projektet har fått kritik från framför allt populistiska och högerextrema kretsar. Man menar att projektet skulle diskriminera personer som inte är utrikesfödda. En småbarnspappa som kräver att få vara anonym säger till DN:

– Om jag vill anmäla mina ungar till en cykelkurs får jag betala flera hundra kronor (200 kr/barn, DN:s anm). Varför ska vissa få allting gratis?

Detta slags kommentarer, som visar att man inte förstår de strukturella orättvisor som finns i dagens Sverige, känns dock avlägsna när vi tar farväl av Aziz och hans kompisar, och ser hur deras unga ögon glittrar av glädje. Man kan också jämföra den blygsamma kostnaden för projektet med kostnaden för en HVB-plats, som ligger på 1900 kronor per boende och dygn. Några cyklar för 8000-9000 kronor styck är i det perspektivet bara några droppar i havet. Att i det läget ha synpunkter på projektets kostnad framstår som grumligt.

– Självklart har vi råd att hjälpa de här ungarna, säger Liselotte Alvarez. De kommer från krig och fattigdom och har ingenting.

Cykelfrämjandet är en del av organisationen Svenskt Friluftsliv som ansvarar för fördelningen av bidrag sedan år 2011.