Nationalismen var 1800-talets stora liberala projekt. (Ett annat var frihandel, ett tredje slaveriets avskaffande.) Den var riktad mot den dynastiska världsordningen – mot kungarnas Europa, mot aristokratin vid makten. Nationalstaten blev medborgarsamhällets klippa. Först med medborgarsamhället på plats kunde demokratin byggas. Där dessa förutsättningar saknades misslyckades alla demokratiska strävanden. Tyvärr är det så.

Det här är en historiesyn som många inte vill veta av idag. För tjugofem år sedan predikades nationalstatens död – då var det EU/EG och regionernas Europa som gällde. Detta var emellertid en något kuriös uppfattning. I själva verket befriades ju just då många av Europas nationalstater ur sin sovjetimperiella tvångströja och kunde äntligen börja leva ett fritt liv. De sociala revolutionerna i Sovjetunionen med lydstater blev också nationella.

Denna nationalism hade mycket att stå i. Den visade sig vara en alltjämt levande och moderniserande kraft. Jag besökte förra veckan Tallinn för jag vet inte vilken gång i ordningen. Varje gång slås man av omvandlingstrycket – det medeltida arvet och det splitternya sida vid sida. Man ser vad nationell stolthet kan åstadkomma. Visst finns det också nationell dumhet. Hur ester (och letter) behandlar den ryskspråkiga minoritetsbefolkningen är inte vackert.

Men nationen är inte ett redskap för att förtrycka, som man kan få för sig när man tar del av gängse vänsterföraktet för det som är svenskt, estniskt, tyskt eller ryskt (och för all del åtskilligt konservativt flum också). Nationen är en definitionsfråga. Nationen måste vara en inkluderande gemenskap. Språk- och blodsband får inte vara avgöra nationstillhörigheten. Svenskhet ska vara ett kulturellt särmärke, inte ett genetiskt fingeravtryck. Så tolkad – i upplysningens och franska revolutionens anda – blir nationen en normativ kategori. Och en valhandling.

Detta är elementära idéhistoriska insikter. Men de förfuskas och förtalas i den populära opinionsbildningen. Nationalism blir där lika med xenofobi, renhetsdyrkan, utrikespolitisk maktsträvan, militarism. Dessa nidbilder har mycket litet med den nationella andan att göra. 1800-talsliberalerna förespråkade likhet mellan nationerna. Det är en tankegång som söker sina rötter hos 1700-talsfilosofen Herder. Han satt i Riga och vaskade fram de olika europeiska särarterna. Han publicerade sig i Königsberg. Vi borde läsa Herder. Han angår oss och står oss nära.

Det är sedan en alldeles annan sak att nationen och den nationalistiska ideologin har brukats i skumma syften. Den politiska högern, som började tappa fotfästet tillvaron i slutet av förrförra århundradet, försökte med viss framgång lägga beslag på idéer som hade fått fotfäste i folkdjupen, däribland tanken på en nationell gemenskap. De nationella enhetssträvandena – i Italien, Tyskland och på andra håll – hade varit närmast succéartade, men de hade stött på motstånd hos det feodala samhällets eliter, åtminstone initialt. Dock, dessa anpassade sig.

Och i första världskriget stod de europeiska eliterna och hetsade mot varandra i nationens namn!

Visst var det sorgligt. Man kan säga att det rörde sig om en kidnappning. Under en tid efter det stora kriget stod också termen ”socialism” högt i kurs. Det utropades socialistiska rådsrepubliker litet här och var. Det bildades rentav nationalsocialistiska partier – av Hitler i Tyskland, av Mazaryk i Tjeckoslovakien. Men Mazaryk var en liberal politiker och Hitler satte sitt lands socialister i koncentrationsläger eller mördade dem med hugg och slag. Socialismen var här inte en bekännelse, det var ett sätt att rida på en våg.

Också termen ”demokrati” har missbrukats och kidnappats. Kallades inte de stalinistiska partiväldena i Östeuropa efter andra världskriget för folkdemokratier? Det betyder inte att man bör avstå från att använda ordet demokrati. Man ska använda det på rätt sätt.

Så är det också med nationen. Ordet ska användas på rätt sätt – men framförallt ska det användas. Inte gömmas, inte överlåtas åt främlingshatare, inte bli en glosa ur det förflutnas idéarsenal.

Den svenska nationen existerar faktiskt. Den är inte ett hjärnspöke. Den är inte ett påhitt av Sverigedemokraten Björn Söder, en av talmännen i Sveriges riksdag. (Institutionen heter ju så, även om en del har börjat tala om ”Parlamentet”.) Den är medborgarnas mångskiftande gemenskap. Den är också föränderlig. Den franska nationen – tredje ståndet! – ser inte ut på samma sätt idag som den gjorde för 225 år sedan. Sverige är svenskarnas land, helt enkelt därför att vi vill att det inte ska vara någon annans land.

Men nationen är inte bara föränderlig, den äger också kontinuitet. Den är en fråga om långsiktighet. Den kan ligga till grund för samhällsplanering, till skillnad från politiska hybridskapelser av mer tillfällig natur. EU vacklar idag under olika – ibland varandra motsatta – nationella viljor. Det är inte underligt. Varje nationell tradition har sina egenheter, några mer speciella än andra kanske. Aristokraterna i sin kunde inte förstå det. Vår tids gör det inte heller. När nationer går åt olika håll, betyder det inte sällan att demokratin får genomslag.

Den som vill försvara sitt land gör det inte frivilligt, i själ och hjärta, utan att han äger en uppövad föreställning om vad nationen är, vilken tillhörighet han har. När nationsfrågan tappades bort i den politiska diskussionen, kunde beslutsfattare i vårt land få för sig att svenska ideal och intressen försvarades någon annanstans, till exempel i Afghanistan. Men där fanns ju ingen svensk nation. Fanns det någon nation alls? Kanske återstår det för afghanerna att bilda en. Men det har hela tiden varit svårt att se att det skulle kunna ske med svensk hjälp.

Den angelägna uppgiften att återupprusta det svenska försvaret kräver att det finns en idé om vad Sverige är. (För motivet för upprätta ett svenskt försvar kan inte gärna vara ryssfientlighet eller att vi börjar hata ett antal andra nationer.) Och det måste finnas nationell stolthet – den kan inte vara förbehållen ester med flera. Det måste odlas en fosterländskhet som aldrig kan vara detsamma som främlingsfientlighet. Det måste bildas opinion för en god nationalism.

Ja, det är mycket som måste göras och återstår att göra.

Anders Björnsson är publicist och historiker. Senast utgivit Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig (Celanders 2015).