Stefan Hedlund

Frågan om ett möjligt svenskt medlemskap i den västliga försvarsalliansen Nato var länge belagd med ett mycket starkt tabu. Detta är nu på väg att i grunden förändras. Rysslands allt mer aggressiva uppträdande, kriget i Ukraina och insikten om att vårt eget land bara går att försvara under en vecka har skapat sådan oro att den allmänna opinionen för första gången visar en övervikt för dem som önskar ett medlemskap.

Att förespråka anslutning till Nato är förvisso fortfarande vanskligt, men ”åsiktskorridoren” har vidgats betydligt. Detta är dock långt ifrån detsamma som att saken är klar. Problemet ligger i att vi, efter halvtannat decennium av djupt oansvarig nedrustningspolitik, inte längre har särskilt stort handlingsutrymme.

Vår fortsatta säkerhetspolitik ställs nu inför ett genuint dilemma, där vägvalet inte är uppenbart. Å ena sidan torde det vara helt klart att ett befintligt svenskt medlemskap skulle ha bidragit till att skapa stabilitet, förutsebarhet och därmed säkerhet i östersjöregionen. Å den andra finns en betydande risk att ansökan om anslutning idag skulle leda till allvarlig destabilisering, måhända även till väpnad konflikt.

Erfarenheterna av Rysslands uppträdande under senare år har varit att man medvetet ökar trycket, inkluderande militär aggression, mot grannar där man anser sig kunna flytta fram de egna positionerna som regional stormakt. Gränsen går dock vid Nato, som man inte vill provocera till öppen konflikt. Om våra baltiska grannar inte redan varit medlemmar, skulle deras läge idag varit utomordentligt utsatt.

Den roll Sverige spelar rör inte främst säkerhet för det egna landet. Den rör snarare faran för att Ryssland skall komma att testa huruvida Nato-stadgans Artikel 5 om gemensamt försvar skulle vara tillämplig vid ett angrepp mot exempelvis Estland. Då varken Finland eller Sverige kan användas för överskeppning, skulle undsättning behöva utgå ifrån Polen.

Den ryska östersjömarinen är förvisso inte särskilt imponerande, men rysk robotteknologi, inkluderande luftvärn, sjömålsrobotar och kryssningsrobotar, för att inte nämna kärnvapenbärande robotar av typ Iskander, garanterar att man i ett skarp läge de facto ”äger” Östersjön.

Det är också i detta sammanhang möjlig rysk aggression mot Gotland kommer in i bilden. En snabb mobilisering av ryska förband i det baltiska närområdet skulle kunna kopplas till ett överraskande angrepp på Gotland, som inte skyddas av Nato. Med styrkor i Kaliningrad och på Gotland skulle man ha låst ett järngrepp över tillfarten till mellersta Östersjön. Styrkor från Nato skulle kunna slå sig igenom, men till betydande kostnader.

Det torde mot denna bakgrund vara helt klart att Sverige (och Finland) redan borde varit medlemmar av Nato. Men innebär detta att ansökan om ett medlemskap idag är att rekommendera? Det svaret är långt ifrån lika entydigt.

Fram till för några år sedan, åtminstone fram till Putins återkomst som president i mars 2012, hade en svensk anslutning till Nato sannolikt kunnat genomföras utan alltför långtgående konsekvenser. Så borde också ha skett. Idag är läget väsentligen annorlunda. Ett svenskt beslut om att söka medlemskap skulle nu på rysk sida uppfattas som en så allvarlig försämring av det egna säkerhetspolitiska läget, vilket ju också skulle vara syftet, att man skulle kunna frestas att ta till drastiska preventiva åtgärder.

Kreml har en omfattande arsenal av åtgärder man skulle kunna ta till mot Sverige, alltifrån cyberattacker mot känslig infrastruktur till kränkningar i luften och under vattnet, och till hotfulla utfall mot Gotland. Vi bör också räkna med omfattande kampanjer av psykologisk krigföring, syftande till att destabilisera svensk inrikespolitik och att därmed aktivera motståndet mot Nato. Det skulle kunna bli mycket stökigt.

Om vårt land fortfarande hade haft ett rimligt dimensionerat försvar, och om det hade rått rimlig politisk enighet kring en säkerhetspolitisk linje, skulle en sådan utveckling varit värd att riskera. Men nu är det inte så. Att återuppbygga det militära försvaret till en rimlig nivå skulle ta så lång tid att den frågan inte är relevant. Och även om det skulle gå att mejsla fram en parlamentarisk majoritet för en ansökan, skulle motståndet förbli så starkt att vi skulle vara mycket sårbara för rysk desinformation.

Det som återstår är säkerhetspolitiskt hyckleri, i form av att söka så mycket samverkan med Nato som möjligt, utan att det provocerar fram åtgärder för att hindra ett fullvärdigt medlemskap. Det är mycket långt ifrån vad som krävs för svensk såväl som regional säkerhet. Men samtidigt är ju säkerhetspolitiskt hyckleri, kring neutralitet och annan mytbildning, något av en svensk specialitet, så djupt rotat att det kanske var dömt att förbli det oundvikliga valet.