En trolig solskenshistoria

8-26-13_11971

Patrik Engellau

För någon månad sedan skrev jag en krönika om ett par frivilliga entusiaster i Åre kommun som startat svenskundervisning för de boende på en asylanläggning i kommunen. Det går ut på att den intellektuella eliten bland migranterna – de som kan lite engelska har något slags eftergymnasial utbildning – ska lära sig själva på måndagar och torsdagar och sedan utbilda sina medmigranter under veckans övriga dagar, allt enligt en pedagogisk modell som en av entusiasterna utvecklat under sitt yrkesliv i svenska storföretag.

Jag var med vid det första utbildningstillfället av ”lärarkåren” och blev vederbörligen imponerad av dessa migranters engagemang. Nu har jag varit där igen på det kanske sjätte utbildningstillfället. Att jag bryr mig över huvud taget beror på att det inte finns något annat projekt i Sverige, vad jag vet, där det civila samhället (eller någon annan heller, för den delen) tagit sig an uppgiften att hjälpa migranter att lära sig svenska redan på asylboendet. Efter mitt andra besök är jag nu ännu mer imponerad.

Gruppen lärare hade nu ökats till ungefär 30 personer, för ett annat av kommunens asylboenden hade anslutits till projektet. Låt mig än en gång understryka att detta är ett helt frivilligt och oavlönat projekt som inte får en krona i offentligt bidrag. Vid mitt andra besök skulle samtliga lärare hålla ett kort anförande på svenska om hur de kommit till Åre. Jag tittade i någras anteckningsböcker hur de gjort. De flesta verkade ha skrivit anförandet på engelska – hur de rest från Syrien via Turkiet och Grekland och så vidare till Sverige – och översatt orden till svenska med hjälp av sina smart phones. Ambitionen lyste ur ögonen på dem och de belägrade mig med frågor om hur man ska veta om ett visst substantiv är ”en” eller ”ett” och om hur k-tecknet uttalas och vilka vokaler som är mjuka och vilka som är hårda.

Några saker är jag säker på. För det första är jag säker på att denna intellektuella elit om kanske fem procent av de boende kommer att ha fått ett snabbspår till svenska språket. För det andra är jag säker på att det finns en avsevärd grupp analfabeter som inte kommer att hänga med. Dessutom finns en grupp som inte vill lära sig svenska. Den stora frågan är hur stor andel av de övriga som kan smittas av ”lärarkårens” entusiasm för att göra de nödvändiga egna ansträngningarna.

Det får visa sig. Men även om bara en tredjedel eller hälften av de boende på det här viset får en ingång till svenska språket är det en stor framgång. Och, som en av entusiasterna påpekade för mig, framgången ligger inte bara i att migranterna bekantar sig med svenskan utan också, förhoppningsvis, att ledan och desperationen av sysslolösheten på hemmet inte växer sig så stark när folk känner sig ha något meningsfullt att göra.

En sak bekymrar mig, ett svenskt systemfel, som detta projekt och dess svenska eldsjälar inte kan lastas för, men som presenterade sig för mig i en diskussion med en ambitiös och begåvad ung syrisk kvinna.

– Jag tycker den svenska staten handlar dumt som inte låter flyktingar läsa svenska under asylsökningstiden, sa hon.

– Vad menar du? frågade jag.

– Ja, tänk vad mycket tid vi skulle spara om vi fick läsa svenska på asylboendena, sa hon.

– Men staten försöker väl inte hindra dig att studera så mycket svenska du orkar, sa jag. Det finns hur många kurser som helst på Internet. Det är väl bara att sätta igång.

– Men jag har ingen dator, invände syriskan.

– Herregud, sa jag, du får ju fritt vivre och fria kläder plus 2 000 kronor i månaden i fickpengar av svenska staten. Du kan väl köpa en dator för dina fickpengar?

Men det tyckte inte hon. Hon tyckte det var svenska statens uppgift att stå för hennes utbildning. Och det värsta är att svenska staten tycker likadant.