Patrik Engellau

Från min tid som rödgardist (nåja) minns jag ett begreppspar som Mao Zedong myntat, nämligen antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar (se exempelvis den här träaktiga men rimligt klargörande texten).

Icke-antagonistiska motsättningar inom samhället är sådana som visserligen kanske retar folk, men med lite ansträngning och kompromiss kan övervinnas, typ motsättningar mellan samer och icke-samiska jämtar om jakt och fiske. Antagonistiska motsättningar, emellertid, är sådana som inte kan kompromissas bort utan ofrånkomligen leder till kamp, till exempel den uppblossande motsättningen mellan Nazityskland och England i september 1939.

Mao Zedong är noga med att understryka att verkligheten inte är given, utan ständigt befinner sig i förändring:

Vissa motsättningar kännetecknas av öppen antagonism, andra inte. I överensstämmelse med tingens konkreta utveckling, utvecklas vissa motsättningar, som ursprungligen icke var antagonistiska, till antagonistiska sådana, medan andra, som ursprungligen var antagonistiska, utvecklas till icke antagonistiska motsättningar.

Det här är inte bara kommunistiskt pladder, utan tål att tänka på, särskilt i frågan hur demokratin ska förhålla sig till sina fiender. När nazismen började framträda under mellankrigstiden bestod den mest av vad som tycktes vara en liten grupp revanschistiska stollar som demokratin, både den engelska och den tyska, gjorde bäst i att tolerera i enlighet med sina allmänna principer om yttrande- och mötesfrihet. Det rådde en icke-antagonistisk motsättning mellan demokratin och dess outvecklade fiende nazismen. Ingen visst hur nazismen skulle arta sig. Lika bra att låta den hållas och hoppas på det bästa.

Men det bästa inträffade inte. Snart hade situationen blivit antagonistisk. Det blev allt mer uppenbart att frågan gällde om demokrati eller nazism skulle dominera, inte hur de skulle kunna samexistera. Det är intressant att studera hur det djupt demokratiska Storbritannien behandlade sina egna femtekolonnare British Fascist Union (BUF) med aristokraten Oswald Mosley, en gång parlaments- och regeringsledamot, i spetsen. År 1936 infördes förbud mot politiska uniformer. Så sent som 1937 tilläts BUF kandidera till Londons stadsfullmäktige, men efter krigsutbrottet internerades Mosley och övriga aktiva fascister och BUF förbjöds.

Vår tids vånda är hur demokratin ska förhålla sig till islam. För tio år sedan betraktade demokratin allmänt förhållandet som icke-antagonistiskt. Demokratin räknade inte med att det skulle bli bråk, utan att fredlig och ömsesidigt berikande samexistens självklart skulle kunna inrättas. I vilket fall som helst förekom det inte, annat än i den politiska avgrunden, att det yppades tvivel om samexistensens möjligheter.

Nu är det annorlunda. Nu befinner sig islam i krig mot kristenheten och västvärlden (inte hela islam och inte hela kristenheten och västvärlden, men krig likafullt). Om islam hävdar att Väst är ansvarigt för detta så må det vara en poäng eftersom det var västvärlden inklusive Sverige som hoppade på de afghanistanska talibanerna samt Saddam Hussein och Muammar al-Gaddafi. Den frågan kan vi gräla om i evighet, men nu är läget som det är. Krig. Kriget känns inte i trakterna kring Mariatorget men det kändes inte i San Francisco heller trots att USA krigade för fullt efter Pearl Harbor.

Min avsikt med dessa påpekanden är inte att argumentera för att motsättningen mellan demokratin och islam rent allmänt gått in i ett antagonistiskt skede. Min avsikt är bara att peka på att det är oförsiktigt och dumt att inte ens ta frågan under övervägande. Just när blev det klok politik av den engelska regeringen att sy in Oswald Mosley?

Eller kan man hoppas att konfliktnivån ska vara på avtagande enligt den maoistiska principen om övergången från antagonistisk till icke-antagonistisk motsättning?