Patrik Engellau

År 1984 publicerade jag en historiebok som heter På spaning efter Moder Sveas själ. Den handlar om hur svensk historia utvecklat ett mönster sedan 1200-talet. Den hade lika gärna kunnat gälla hela Europas historia, för där finns i stort sett samma mönster.

Om vi struntar i detaljerna ändrar historien, enligt denna teori, skepnad vart tvåhundrafemtionde år på ett ungefär. På 1200-talet inleddes feodalismen som varade i ungefär ett kvarts årtusende. Sedan startade nationalismen, Gustav Vasa och den absoluta kungamakten och allt sånt. Det pågick i 250 år också. Därefter inleddes industrikapitalismen från mitten av 1700-talet. Även den har sin utmätta tid och bör, enligt min teori, ta slut ungefär nu.

För den närmaste framtiden bör det därför vara intressant att undersöka perioderna mellan feodalismen, nationalismen och industrikapitalismen. Jag kallade dessa perioder för sökperioder eftersom historien inte visste vart den var på väg och liksom trevade och sniffade sig fram. Den första sökperioden var renässansen, den andra var upplysningstiden, troligen de häftigaste och mest nydanande och omvälvande perioderna i mänsklighetens historia. Och nu är vi där igen.

När jag skrev detta i början av 1980-talet hade jag inte fantasi att själv fatta vad historisk nydaning och omvälvning egentligen kan betyda. Jag trodde att det bara handlade om förändringar inom den fastställda nationens ramar, att det svenska politikerväldet visserligen skulle gå under, men att ett nytt framtidsprojekt skulle utspela sig inom ramen för den välkända geografiska och kulturella enheten Sverige och med bevarande av dess uråldriga karaktär.

Jag beskrev den kommande historiska epoken som en ny ”frihetstid”, vilket var det namn svenska historiker ger den period som annars kallas upplysningstiden. Frihetstiden var upplysningstiden i svensk skepnad. Det var en stökig och besvärlig period med korrupt politik och mycket elände men samtidigt oerhörda framsteg, vetenskapliga landvinningar och nya, välsignelsebringande tankar som inte kom från staten utan från det civila samhället. Celsius, Linné, Polhem, Alströmer, Berzelius, man kan räkna upp hur många nydanande svenska genier som helst från ungefär den tiden.

Men nu, mer än trettio år efter det att jag publicerade boken, inser jag att jag nog tyvärr hade mer rätt än jag anade. Vi har inte en aning om vart vi är på väg. Snacka om sökperiod! Det gäller inte bara att hitta något efter det svenska politikerväldet – vilket det förstås gör – utan om att mänskligheten trevar sig fram till ett nytt historiskt projekt efter det att den med västerlandet associerade industrikapitalismen spelat ut sina krafter i enlighet med mina förutsägelser för över trettio år sedan. (Ursäkta om jag låter kaxig, men när jag då framförde denna teori ansågs den på det hela taget, även om det fanns undantag bland bedömarna, som alltför apart och knäpp för att bli tagen på allvar.)