Krister Thelin

För två månader sedan förordade jag i ett inlägg  Om Det Goda Nyvalet) just ett extra val för att bryta det inrikespolitiska dödläget. Saken är nu ännu mera bjudande. Det övertaktiska “avtalet” från december 2014 är nu dött, men oppositionen beter sig fortarande som om liket lever. Vad som dock har förändrats i sak är den migrationspolitiska omsvängningen, där såväl regeringen som Alliansen (utom C) spelar på de strängar som SD länge ensamt hanterat i denna del. Det är komiskt att se  politiker och media från etablissemang gå ner i spagat och  försvara beslut om begränsningar, “volymkontroll” och utvisning av illegala invandrare samtidigt som avståndet till SD alltjämt skall upprätthållas.

En oppositions främsta uppgift är att lägga fram alternativ till regeringens politik och argumentera hårt i den delen. Alliansen gör också detta och pekar ständigt på den rödgröna regeringens allmänna fördärvlighet, särskilt vad avser skatter, arbetsmarknad och bostadspolitik. Med stöd av SD i riksdagen har också över 100 så kallade tillkännagivanden beslutats. De är i sak verkningslösa annat än som en liten symbol för riksdagsmajoritetens missnöje med regeringen. KU-anmälningar görs också i alla möjliga och omöjliga frågor.

Men en god opposition skall också sträva efter att gripa regeringsmakten när den kan. Stärkta av opinionssiffror (som till och med glädjer Alliansens sorgebarn KD) höjs nu alltfler röster bland fotfolket i framför allt M, som i en mätning är största parti, att välta regeringen. Ledningen håller emot och tycks ha som strategi att sitta still i båten och hoppas att de goda siffrorna skall hålla i sig till ordinarie val 2018. De delar av borgerligheten som hoppas på en bred uppgörelse med regeringen “över blockgränsen” håller också emot men av andra skäl. Men att C (mindre troligt) och L (mer troligt) skulle hoppa över skacklarna, lämna Alliansen och ge regeringen stöd räcker dock inte mandatmässigt. Och nu har den främste proponenten för en sådan blocköverskridande linje, DNs ledarsida, också uppenbarligen gett upp. I en ledare (28/1), som dock i övrigt inte var ett under av klarhet,  konstateras, att S är så försvagat att det inte duger som samarbetspartner; S ras i opinionsundersökningarna har för övrigt utlöst en febril kristerapeutisk verksamhet i statsmedier och på rödgröna nyhetsredaktioner. De goda råden haglar för att hjälpa SAP, allt mot en fond av ännu oförlösta delar av affären Kommunal och utrikesministern.

Mot att välta regeringen står som alltid oviljan att göra sig beroende av SD (med sin allt annat än fläckfria bakgrund, kvalitetsmässigt ojämna kadrer och benägenhet för interna skandaler). “Jimmie”, å sin sida, frestar nu med stöd för en Alliansbudget, om Ms migrationspolitiska linje får råda, och förklarar sig inte vilja kräva förhandlingar för ett sådant stöd. En och annan emeriterad statsvetarprofessor förordar också numera att samarbete med SD skall “sonderas”.  Det som var helt uteslutet och synnerligen oaptitligt för ett par månader sedan har plötsligt blivit mer smakligt. Där ser man vad en smula verklighetsanpassning kan göra. Dock, SD är en allt annat än ideal parlamentarisk samarbetspartner. Och “Jimmies” lena tal nu har uppenbarligen till främsta syfte att plåga M och driva fram ett nyval, i hopp om att växla in SDs opinionsstöd  i hård mandatvaluta. Att välta regeringen är lätt, att driva en vettig politik (vid sidan av migrationspolitiken) i riksdagen på SDs nåde betydligt svårare. Nuvarande regeringskris skulle snabbt kunna förbytas i en annan men med Alliansen i skottgluggen.

Vad göra? Det finns två alternativ: Hanka sig fram i ytterligare två och ett halvt år med Alliansen i opposition kritiserande allt gällare, SD småmysande och tyst bidande sin tid samt med ett krisande S och sönderfallande regeringssamarbete (omsvängningen i migrationspolitiken verkar här som ett effektivt fortsatt lösningsmedel för Mp), allt i hopp för Alliansen att de nuvarande opinionssiffrorna skall stå sig. Knappast troligt. Väljarna är alltför frustrerade. Det andra alternativet är att bita huvudet av skammen och göra det som i vart fall KD och L för död och pina inte ville göra för 14 månader sedan: se till att det utlyses extra val. Än finns det tid, trots fast mandatperiod. Efter sommaren är det för sent. Låt medborgarna avgöra hur de tre opinionsmässiga blocken, S, Alliansen och SD, i realiteten skulle utfalla i val. Presentera valplattformar – Alliansen har här ett utomordentligt gott utgångsläge även med Cs något avvikande migrationspolitiska linje – och debattera sakfrågor. Det skulle tvinga fram SD ut i ljuset för närmare granskning. Hur mycket har det partiet att bjuda när dess paradfråga nu i praktiken fått genomslag hos övriga? Inte så mycket skulle jag tro. Och en god opposition fruktar inte väljarna.