Patrik Engellau

Om jag säger att jag ägnade helgen åt att läsa en pjäs av den engelske dramatikern Vilhelm Lansskakare – eller William Shakespeare, som hans landsmän kallar honom – så tycker du säkert, och med rätta, att jag bara verkar skrytsam eftersom Lansskakarens fyrahundra år gamla texter knappt går att läsa. Så låt mig förklara.

För det första läste jag Carl August Hagbergs översättning till svenska som är ett mästerverk i tydlighet och skönhet, så det var ganska lätt. För det andra hoppades jag, vilseledd av en brasiliansk filosof, som förklarade att sensmoralen i Romeo och Julia egentligen handlar om att barn ska lyda sina föräldrar, att jag därmed skulle hitta en kul grej att skriva om. Filosofen hade fel, men pjäsen öppnade i alla fall en ny värld för mig.

Romeo och Julia skrevs ungefär år 1600 och man kan rimligen anta att samtiden kände igen sig i de sociala relationerna. Nu känns det som om man blivit förflyttad till dagens Kabul, ehuru berättelsen är förlagd till den italienska staden Verona.

Två rika familjer eller klaner, Montague (Romeos klan) och Capulet (Julias) hatar varandra. Hatar betyder att slå ihjäl när man kommer åt. Vid ett tillfälle drar Romeo omkring i Verona med sin polare Mercutio och råkar stöta på motståndaren Tybalt och hans kompisar. Gruff uppstår och Tybalt sticker sin värja i Mercutio. Mercutio dör varpå Romeo hedersmördar Tybalt.

Så småningom kommer rättvisan i form av prinsen av Verona, Escalus, och förvisar Romeo från staden. Romeo är en värsting. Men under tiden har Romeo, som var förälskad i Rosalina, som inte ville veta av honom, i stället träffat fiendeklanens ljuvligaste ros, den 13-åriga Julia och omedelbart blivit vrålkär. Hörde du? Tretton bast.

Världshistoriens kanske mest uppburna och omskrivna kärlekshistoria handlar om en ungdomsbrottsling och mördare (av oklar ålder) som tänder på ett underårigt barn som fortfarande sköts av sin gamla amma (amman har en imbecill betjänt som heter Petter, bara det är en intressant detalj).

Men kärleken mellan barnet och mördaren är het. De tubbar en munk att viga dem. Det är dagen efter det att de har träffats. Ytterligare en dag senare – när mördaren får tid emellan sina slagsmål – har de sitt första och enda kärleksmöte. Observera detta: världens mest hyllade kärleksaffär handlar om en gång.

Sedan kör det ihop sig totalt ty 13-åringens pappa, som inte har en aning om dotterns passion för ungdomsbrottslingen (och skulle ha blivit rasande om han blivit varse), bestämmer att hon ska giftas bort med greve Paris på torsdag, det vill säga i övermorgon.

Jag ska inte besvära med hela historien men den leder på grund av en massa klantighet till att Romeo mördar greve Paris samt sig själv (av kärleksnöd) och att även 13-åringen tar sitt liv med Romeos dolk när hon till sin förvåning upptäcker honom död vid sin sida.

Allt är mycket sorgligt. Jag kan lova en sak. Om motsvarande inträffat i Rinkeby idag, vilket det kanske gör med jämna mellanrum, så hade det inte betraktats som mänsklighetens kanske vackraste kärlekshistoria, utan som ett fall för socialen, rättsväsendet och våra fängelser. Tidningarna hade varit fulla i veckor, men inte med berättelser om ung, ljuv kärlek, utan med reportage om socialtjänstens misslyckanden. Troligen skulle det även bli skandalreportage hos Uppdrag Granskning.