Till att börja med vill jag tacka alla skribenter för många kloka tankar som jag har läst på den här sidan. Det var både tankeväckare och underhållande läsning som förgyllde dagarna.

Nu känns det däremot att vi (skribenter, gästskribenter och kommentatorer) har fastnat i tankegångarna. Det mesta av det som skrivs är en bekräftelse av det vi redan vet och är överens om. Trots massor av roliga formuleringar börjar det kännas förutsägbart och halvtjatigt.

Det sägs att man inte skall gråta över spilld mjölk. Nog tycker jag att man får fälla ganska många tårar över det Sverige som har försvunnit. Man kan också vara arg och önska sig att de skyldiga ställs till ansvar. Samtidigt måste man trots allt akta sig för att bli rättshaverist.

Allt som går att läsa på den här sidan vittnar om att det är en del av landets intelligentia som talar.

När vi nu har klart definierat dagens problem, är det dags att sysselsätta våra hjärnor med förslag om hur vi på ett klokt sätt minimerar skadan som redan har uppstått och hur vi på lämpligt sätt kan sätta igång det reparationsarbete som har varit mer eftersatt än järnvägsbanan.

Att det behövs ett nästintill totalt stopp i asylmottagandet av andra än mycket välkvalificerade politiska flyktingar är vi sannolikt eniga om.

Vad gör vi (egentligen Ni – för jag är själv invandrad) dock med de tiotusentals (för att inte nämna hundratusentals som inte borde vara här) som inte får vara här men inte kan utvisas utan papper eller för att de riskerar ”omänsklig” behandling i sina hemländer? Själv skulle jag ge dem alla en frist på, säg, sex månader att hitta ett land som de får åka till. Tar man inte den chansen får man finna sig i att skickas tillbaka till sitt hemland utan några som helst undantag.

Skickar man ut det här budskapet så kommer ”trycket av nya asylsökande” lycksökare att minska radikalt. Det kommer säkert att komma verkligen skyddsbehövande som vi får behandla med respekt och ge dem uppehållstillstånd enligt god sed utan att glömma upplysa dem att de är här på våra villkor.

Parallellt med detta behöver man sätta ner foten och återerövra makten över ”no go”-zonerna. Det blir ett gigantiskt polisarbete som skall till parat med konstruktiva samtal för dem som kan ”omskolas”. Under en övergångsperiod får vi alla leva i en relativt brutal polisstat.

En variant av kommunisternas slogan om ”den som inte jobbar skall inte heller äta” behöver kanske också implementeras för såväl inrikes som utrikes födda.

Tyvärr vet jag inte ens om det här scenariot är möjligt överhuvudtaget eller om jag skall försöka få mina döttrar att flytta från dårskapen istället för att försöka bota den.

Nu tror jag att mina provokativa tankar räcker som retningssignal hos läsaren. Väntar med spänning konkreta förslag på hur man kan lösa ekvationen.

Bollen ligger hos Er.

Elöd Szántó är djurhälsoveterinär och beskriver sig själv som utböling och acklimatiserad västgöte