Mohamed Omar

Vad betyder det att vara utanför? Det kan betyda att man inte har ett jobb eller att man inte kan tala språket. Men det kan också betyda att man har dålig koll på vad som är passande och opassande. Man är liksom mentalt utanför och förstår inte vad som går för sig. Ett uttryck för denna typ av utanförskap publicerades i tidningen Metro onsdag den 20 januari.

Det är den syriske asylsökaren Ahmad Al Srahin som är missnöjd över de svenska asylboendenas standard. De är så dåliga menar han att de inte ens är lämpade för människor. I inledningen erkänner Ahmad indirekt att han inte är flykting. Han kom inte till Sverige för söka säkerhet. Hade han sökt säkerhet hade han ju funnit den i de delar av Syrien där det inte är krig eller i något av grannländerna. Han kom till Sverige, skriver han, eftersom det är ”ett land som tror på mänskliga rättigheter och rättvisa”.

Men Sverige motsvarade inte förväntningarna. Han hamnade på ett asylboende som mer liknande ett ”interneringsläger”. Platsen han talar om är det gamla sanatoriet Stora Ekberg! Många svenskar som läser detta blir förstås fly förbannade. De väntar sig tacksamhet när de ställer upp för människor som medier och politiker beskrivit som flyktingar i nöd.

”Förhållandena var outhärdliga. Det låg mitt ute i ingenstans. Närmaste busshållplatsen var två kilometer bort, och till den närmaste staden, Skara, var det nästan två mil.”

Formuleringar som denna är inte särskilt respektfulla mot de svenskar som bor utanför städerna och trivs där. De får veta att deras liv är outhärdliga. Ingenting jämfört med det heta nattlivet i Istanbul med dess basarer och caféer! Ahmad är också missnöjd med maten. Han skulle dessutom vilja ha ett gym på boendet och internetuppkoppling så att han kan kommunicera med sin familj i hemlandet. Han menar att han vill en ”anständig” levnadsstandard.

Ahmads artikel har fått massor av kommentarer. Ingen ger honom stöd. Kommentarernas budskap kan sammanfattas så här: ”Är du inte nöjd, åk hem!” Han har alltså uppnått raka motsatsen till vad som var avsikten. Han ville väcka svenskarnas sympati, han vill beveka dem till att skjuta till mer resurser så att han kunde få bättre mat, gymkort och Internet med mera.

Hur kommer det sig att han kalkylerade så fel? Hur kommer det sig att han kunde tro att svenskarna kunde reagera positivt på en artikel som denna? Artikeln avslöjar ju en avgrundsdjup okunskap om hur de flesta svenskar uppfattar situationen. Det är, tror jag, inte helt och hållet Ahmads fel. Det mentala utanförskapet han befinner sig är delvis vårt fel. Det beror på en egenhet i det svenska kynnet. De svenskar Ahmad har mött har inte berättat vad de egentligen tänker. De har varit snälla.

Om Ahmad har tråkigt på boendet kan han läsa den upsaliensiske etnologen Gillis Herlitz bok Svenskar. Hur vi är och varför från 1991. Kanske borde den översättas till arabiska? Där kan man läsa att den typiske svensken (inte alla svenskar!) gärna undviker konflikter. Det innebär att svensken inte gärna säger rakt ut vad han tänker. Herlitz tar också upp den svenska nja-kulturen.

Vi svenskar vet att nja betyder nej. Det är bara ett artigare eller snällare sätt att säga nej. Det finns även andra sätt, som till exempel ”Det kan bli svårt”. Det betyder att det inte går. En icke-svensk skulle dock kunna uppfatta det som att det visserligen är svårt, men genomförbart. Tänk er att Ahmad undrar om han kan få den syriske delikatessen makbule serverad på rummet. Svaret blir ”Hm… Det kan bli svårt.” Vad ska han tro?

Om vi hade varit tydligare i vårt möte med invandrare hade sådana kamikaze-artiklar av Ahmads slag kanske inte skrivits och publicerats. Kunskapen om vad vi egentligen tänker hade varit större och det mentala glappet mellan svenskar och invandrare alltså lite mindre.