Patrik Engellau

Det finns bara en sak som är svårare att förstå än grekiska filosofers texter och det är läroböcker som ska förklara de grekiska filosofernas texter. Jag tror att sådana som Platon och Aristoteles egentligen talade om viktiga men fullt förståeliga saker. Men två och ett halvt tusen år har passerat sedan dess och när man betänker hur svårt det är att fatta svenska texter som bara är några hundra år gamla så inser man hur näst intill omöjligt det måste vara för vår tid att få någon rätsida på hur dessa tänkare egentligen menade, och detta hur skickliga språkvetenskapare som än anlitas. Och när man sedan sätter dessa trögflytande och antagligen bara delvis förstådda översättningar i händerna på en vanlig universitetsfilosof som ska försöka förklara för sina stackars elever sänker sig ytterligare ett lager av töcken över de – som jag tror – ganska rättframma tankar som de gamla grekerna presenterade.

Låt mig ge ett exempel. Både Platon och Aristoteles diskuterade frågan om behovet av etisk uppfostran. Om jag fattat rätt, vilket man inte kan vara alldeles säker på, så hade de diametralt motsatta uppfattningar. Platon menade att uppfostran inte var så viktig eftersom de dygder som människor behövde var medfödda. Av sig själva fattar alla människor att det är fel att stjäla och våldta. Ingen behöver lära barn om godhet och respekt, för det begriper de själva. Det var lite Rousseau över Platon, liksom.

Aristoteles, däremot, inskärpte behovet av uppfostran. Ett barn har ingen medfödd moral, menade han. Barn som inte tuktas och uppfostras av sina föräldrar och det övriga samhället blir vildar. Man kommer lätt att tänka på boken Flugornas herre av William Golding, som handlar om en grupp unga pojkar som räddar sig till en öde ö efter ett skeppsbrott och gradvis utvecklas till små monster för att det inte finns några vuxna där som kan disciplinera dem.

(Nu undrar du förstås hur jag kan veta vad Platon och Aristoteles hade för uppfattning om nu texterna är så svåra och läromedlen så extra tillkrånglade. Det är bara att erkänna, jag har hört det i en YouTube-föreläsning av en professor i etik från São Paulo.)

Om vi nu antar att grekerna faktiskt diskuterade denna fråga så måste vi rimligtvis anse den antika grekiska kulturen mer avancerad än vår. För frågan är ju avgörande för samhällets framtid. Om Platon (och Rousseau) har rätt är risken att den eventuella uppfostran barnen utsätts för kan vara skadlig. Om emellertid Aristoteles har rätt kan vi förvänta oss ett framtida samhälle av vildhjärnor och bärsärkar om vi inte uppfostrar barnen ordentligt.

Sådant borde samhällsdebatten handla om, men det gör den inte. Det är visserligen sådant som vi lite till mans – således i Platons och Aristoteles efterföljd – diskuterar kring middagsbord, i bastun och på bänken i parken, men om saken togs upp i andrakammaren eller ens på tidningarnas debattsidor skulle man nog höja ett ögonbryn av uppskattande förvåning. De grundläggande samhällsfrågorna talar man nämligen inte om i de kretsar som styr nationens öde.

Vad skulle då etisk uppfostran handla om, vare sig det behövs eller inte? Jag tror att fundamentet för ett gott samvete är att folk fattar att de inte bara ska tänka på sig själva, utan även på andra. Den stora frågan är därför om en sådan attityd, som vi efter klassbakgrund må kalla solidaritet eller allmänt hyfs, är medfödd eller måste odlas.

Jag vill påstå att Sverige, utan att riktigt ta tjuren vid hornen och diskutera saken, under de senaste fyrtio, femtio åren förflyttat sig från ett aristoteliskt till ett platonskt förhållningssätt.

Värnplikten är ett bra exempel. Att göra lumpen var att lära sig förstå att man kanske till och med skulle tvingas offra livet för andra, för gruppen, nationen, gemenskapen. Hela konceptet är fullständigt främmande för folk som i huvudsak tänker på sig själva. Ibland undrar jag om detta inte är det djupaste skälet till värnpliktens avskaffande. Den hade i alla fall inte funkat i ett samhälle som inte tränar barn och ungdomar i tanken att envar har en skyldighet gentemot kollektivet.

Själv tror jag som Aristoteles Jag tror att uppfostran behövs och jag tror att samtiden slarvar med den uppgiften.

Jag säger inte att all gammaldags uppfostran var bra. Sagde etikprofessor berättar att nunnorna på hans katolska skola satte upp skyltar med texten ”Gud ser dig” på skolans toaletter. Men jag tror ändå på Aristoteles och William Golding. Lyss min hyllning till pekpinnar, katedrar och morgonbön eller motsvarande uppdaterade variant!

Men tänk om jag har fel, tänk om dagens uppfostran tvärtemot vad jag påstår handlar just om att lära sig att offra sig för andra, till exempel genom att tåla en invandring på hundratusentals människor om året. Det är kanske bara det att det kollektiv vi anses böra känna solidaritet gentemot inte längre är det svenska folket, utan alla världens behövande.