Nils Lundgren

Jag inser att jag är på väg att bli en riktig grinig geront. Det hjälper inte att vara häruppe i Edsåsdalen och träna för Vasaloppet. Både hjärnan och hjärtat hålls säkert yngre tack vare detta, men min grundsyn på vår offentliga kultur blir ändå alltmera den grinige gerontens. Jag irriteras alltmer över politiker och intellektuella som börjar sina inlägg med uttryck som ”Nånstans kan jag tycka att …” Detta är ju helt löjligt! Jag vill veta vad den pompöse debattören faktiskt tycker här och nu, inte vad hen kan tänka sig att tycka någon annanstans.

Det vimlar av uttryck i debatten som får passera oemotsagda, trots att de egentligen är orimliga. Det sägs att vi inte får generalisera och moralisera, men att det är fint att tänja eller spränga gränser, att bryta tabun och strunta i konventioner. Och alla dessa uttryck är gamla och väletablerade. Det är jag som förändras och alltmer känner att det är nog nu. Det är som om jag omedvetet har trott att sådana där utslag av billig kulturradikalism dör bort med tiden och nu börjar inse att det är en fåfäng förhoppning. Jag börjar ana att det alltid kommer att finnas bluffmakare som inte kan formulera djupa tankar och inte kan kämpa med svåra bedömningar. De får nöja sig med matta applåder från olika societeter som ändå tycker att ”épater la bourgeoisie” är rätt och nästan litet modigt. Eller modigt? Det är i alla fall ett slags visitkort som meddelar att ”vi” hör ihop och skiljer oss från ”dem”.

Det retar mig alltmer. Begrunda frasen ”vi skall inte generalisera”. Skall vi inte det? Generalisering är ett fundamentalt inslag i empirisk forskning. Det var fint att Ignaz Semmelweis i mitten av 1800-talet kom på varför dödlig barnsängsfeber var så mycket vanligare på avdelning 1 än på avdelning 2 på Allgemeines Krankenhaus i Wien. Vår kunskap om verkligheten bygger i stor utsträckning på generalisering.

Och får vi inte moralisera? SCA-ledningens flygresor, rika knösars skatteflykt eller sjukskrivning på grund av skilsmässa är inte (nödvändigtvis) olagliga handlingar, men många av oss anser att det är omoraliskt. Kanske är det inte olagligt att Kommunals ledning använder medlemsavgifterna från lågavlönade kvinnor för att driva lyxkrogar med förlust och dela ut lägenheter till mångmiljonärer som Margot Wallström och andra höjdare i socialdemokratiska partiet. Men får vi inte säga att det är omoraliskt! Får vi kanske inte ens tycka det?

Å andra sidan verkar kulturradikaler alltså eniga om att det är fint att tänja eller spränga gränser. Det är vanliga rubriker när litteratur och konst recenseras och uttrycker då recensentens entusiasm. Det står dock sällan klart på vilket sätt världen blir bättre av att konstnären tänjer eller spränger gränser. Det är bara i största allmänhet bra.

Men är det verkligen det? Det kan naturligtvis hävdas att frihet är det bästa ting och att friheten, allt övrigt lika, ökar när gränser tänjs eller sprängs. Men allt övrigt är ju inte lika. Vi vill inte få frihet från sådana gränser som förbud mot mobbning i skolor och på arbetsplatser, hånfullt beteende mot dem som är annorlunda eller brutalt armbågande i biljettkön. Så vilka gränser är det OK att ge sig på? Jag skall inte vara vulgär och påpeka att Islamiska staten spränger gränser för mänskligt beteende så att det står härliga till. Men jag har god lust.

Samma kritik gäller naturligtvis entusiasmen för att bryta tabun, som ju bara är ett annat ord för en gräns som betraktas som extra strikt. Vilka tabun vill vi verkligen bli av med? Det är numera, tack och lov, tabu att håna homosexuella.

Att strunta i konventioner kan verka mera självklart. När vi inte avser det juridiska begreppet, typ Genèvekonventionen, har vi att göra med ett negativt laddat ord. Enligt SAOL är en konvention då en ”hävdvunnen uppfattning” och för adjektivet konventionell ges synonymerna ”stel” och ”formell”. Vem vill vara stel och formell? Är det kanske ändå generellt rätt att vara okonventionell? Det sägs ju ofta att någon är ”så härligt okonventionell”.

Tja, det är okonventionellt att komma till en begravning utklädd till harlekin och lattja med de sörjande, det är okonventionellt att fjärta ljudligt bland middagsgästerna (som senator Joe McCarthy brukade göra) och det är okonventionellt att ligga och grovhångla i en soffa på IKEA en lördagseftermiddag. Men är det härligt okonventionellt? Nej, det tycker nog nästan ingen, inte ens vänsterintellektuella på Södermalm, när det kommer till kritan.

Det är alltså lätt att ge exempel där vi nästan alla tycker det är rätt att moralisera, sätta gränser, upprätthålla tabun och följa konventioner. Och man inser lätt vad det är fråga om. Det är det civila samhällets regelsystem vi då talar om, inte de lagar som stiftats av staten och upprätthålls med hjälp av statens våldsmonopol. Det civila samhällets regler är framvuxna i en kulturell gemenskap utan statens tvång och ändras allt eftersom värderingar och livsstilar utvecklas. Låter nästan vackert, eller hur?

Och denna min kritik av slappt använda kulturradikala fraser från det förra århundradet kommer inte ur ”grumliga föreställningar”, ett annat avskyvärt uttryck som blir allt vanligare. Den som säger och skriver det, kommer med grova anklagelser utan att formulera dem så att de kan bemötas och motbevisas. Den som använder det uttrycket kan inte ställas mot väggen intellektuellt och moraliskt. Det kallar jag moralisk feghet.

Varför har vi denna intellektuella förslappning som dessa uttryck är uttryck för? Uppenbarligen vill de som använder dem ängsligt understryka att de inte tillhör vår tids kälkborgare, populasen eller vad de nu, innerst inne, kallar det föraktade folket.

Som alltmera skamlös geront kan jag någonstans tycka att det är vår plikt som tänkande och ansvarsfulla medborgare att generalisera och moralisera och att upprätthålla mängder med gränser, tabun och konventioner. Jag har en grumlig föreställning om att det förhållningssättet är grunden för ett gott civilsamhälle.