Den 11 september 2001 blev USA och hela Västvärlden attackerade av militanta islamister. De attackerade oss primärt på teologiska grunder.

Det har vänstern ända från början haft svårt att acceptera. Redan den 13 september 2001, sa den socialdemokratiska statsvetaren Mona Abou-Jeib på SVT:s program Mosaik om attacken:

… ingen ställer sig frågan om varför har det här skett. Det finns ju så mycket hat ute i världen. Det finns ju så många som är marginaliserade, förtryckta – har liksom ingen makt. Det är ju därför detta har skett. Jag önskar att man i större utsträckning kunde diskutera varför har det här skett istället för att hitta den här klara fienden.

Inom den akademiska vänstern har författare som Noam Chomsky förankrat teorin om att världens orättvisor ytterst beror på europeisk kolonialism och amerikansk ”imperialism”. Och Mona Abou-Jeib var snabb med att placera 9/11-attacken i just denna kontext.

Denna önskan att härleda terrorismen till social utsatthet istället för till dess teokratiska kärna har vänstern fortsatt driva.

Hösten 2010 släpptes vänsterprofessorn Mattias Gardells bok ”Islamofobi”, där han kritiserar liberalen Fredrik Malm för att denne försvarat SÄPO i följande ordalag:

De flesta terroristattacker som utförs i världen idag utförs av extrema islamister. Säpo gör därför helt rätt när man försöker kartlägga och bekämpa sådana element i det svenska samhället. Sverige är ju ingen isolerad enklav i världen immun mot alla influenser som finns runt omkring oss. Potentiella terrorister eller människor som stödjer terroristverksamhet kan finnas också i vårt samhälle.

Detta kommenterar Gardell:

Nu har det ju inte utförts några islamiska terrorattentat i Sverige och svenska muslimer utgör ingen politisk miljö. Malms tal utgår således inte från någon observation av hur svenska muslimer beter sig utan från den position ”muslimer” har som föreställt hot i rädslans geografi.

Bara några veckor efter att Gardells bok släppts, utförde Taimour Abdulwahab det första självmordsdådet på svensk mark. Lyckligtvis dog bara han. Och idag vet vi också att flera hundra svenskar anslutit sig till Islamiska staten.

Att Malm hade rätt och Gardell fel har dock inte ändrat vänsterns inställning. Den 13 december 2015 skrev Jan Guillou i Aftonbladet:

Kriget mot terrorn är ett större hot mot oss än själva terrorismen.

Terrorism utgjorde inget kvantitativ hot, menade han:

Den islamistiska terrorismen har hittills skördat ett dödsoffer i Sverige, nämligen självsprängaren i Stockholm. …så här ser det rent faktiska läget ut och det går inte att prata bort.

Som Fredrik Malm påpekade så är dock Sverige ingen isolerad enklav. Guillous resonemang kan jämföras med att vakna av att det brinner i farstun, men eftersom det inte brinner i sovrummet, konstatera att man lugnt kan sova vidare. Ser ni någon eld här kanske? Nä, just det.

Guillou drar också liknelser för att belysa hur liten risken för terrorism är:

Fortfarande utgör risken att skada sig genom att halka i badkaret ett betydligt större fysiskt hot mot svenska folket än den islamistiska terrorismen. Likaså risken att sätta kycklingben i halsen.

Att halka i badkar eller sätta kyckling i halsen är olyckor. Islamisternas halshuggningar, levande bränningar, folkmord och terrorism är däremot ondska.

Denna skillnad har vänstern emellertid svårt att förstå, eftersom de inte tror på ondska utan härleder allt till orsak och verkan. Därför anser de att kriget mot terrorismen inte behövs, eftersom terrorismen orsakats av fattigdom och västerländskt förtryck. De stora bristerna finns hos oss, inte hos terroristerna.

Så är det emellertid inte.

Ondskan finns, och representeras i vår tid av en teokratisk islamistisk ideologi som måste konfronteras. Och vi i Sverige är inte isolerade från denna ondska.

Mona Abou-Jeibs, Mattias Gardells och Jan Guillous blindhet inför detta, gör dem till strutsar med huvudena djupt nedgrävda i vänsterns många hål.

Ronie Berggren, USA-expert från Örnsköldsvik, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Han vill se starkare band mellan Europa och USA och en enad västvärld, mer inspirerad av amerikansk och brittisk politisk tradition, som kan stå upp för västerländska, demokratiska värden i en tid då totalitarismen gör framryckningar.