Ibland kan man behöva revidera sina åsikter. När begreppet åsiktskorridor började användas frekvent så var jag extremt skeptisk till det och dess existens. Jag hade svårt att se att en sådan existerade, vi har ju yttrandefrihet, så hur kan vi ha en åsiktskorridor? Jag har fått revidera det. Vi har en åsiktskorridor, eller kanske vi kan se det som flera beroende på sammanhang – socialt accepterade åsikter är olika beroende på i vilket sammanhang de yttras. Problemet med korridoren är när den blir för trång, och när vi har ett debattklimat där debatter mer liknar en pöbel som drar från debatt till debatt för att nedgöra motståndare, oftast utan riktiga sakargument eller analys. Den som ska offras har helt enkelt tyckt fel, tänkt fel.

Att en mer eller mindre namnlös massa får bestämma vad som är rätt att uttrycka eller inte är ett demokratiproblem som blir allt större ju större del av åsikterna på nätet sprids genom sociala nätverk inom egna grupper. De är ju inte så att åsikterna stannar i de sociala medierna – utan de sociala medierna fungerar snarare som spin-doctors som förmedlar vad som får tyckas eller inte till andra lager.

Det som fick mig att börja fundera kring att det faktiskt finns en åsiktskorridor som har blivit ganska trång var när jag diskuterade ett konstprojekt med en portugisisk kurator. Det gällde ett internationellt projekt där främst serieskapare, men även andra konstnärer, gjorde hyllningar till den erotiska serien Valentina av Guido Crepax. Serien är relativt känd bland serieskapare världen över, och många stora namn från världens alla hörn medverkade. Men i Sverige var det nästan stopp.

Jag hade på mitt håll gjort några försök att få med svenska serieskapare på det, men endast två hade nappat. Jag försökte förklara problemet för kuratorn, med att det i Sverige inte är riktigt socialt accepterat att rita den typ av serier som Valentina är – en erotisk serie med en kvinnlig huvudperson som ofta är naken eller i olika sexuella situationer, det som var accepterat var en mer feministisk sexualism. Han blev mycket förvånad. Han såg Sverige fortfarande som ett sexuellt frigjort land med en stark yttrandefrihet, att det fanns plats både för det ena och det andra.

Det fick mig också att börja tänka på den så kallade mangadomen, då tecknade bilder av flickor i japanska mangaserier ansågs vara barnpornografi – detta utan att man kan åldersbestämma någon av de tecknade flickorna, eller det faktum att det var tecknade. Inte verkliga. Utan något som skapats ur fantasin. Vi har alltså begränsningar för vad vi får tänka om vi samtidigt skriver ned eller tecknar det vi tänker, där en lagstiftning kommer emellan. Vi har kommit väldigt nära att betrakta vissa tankar som brottsliga.

Hur hänger detta ihop med åsiktskorridorer? Jo, när det finns en yttre kraft – rädslan av att bli nedsablad av en mobb på sociala medier och därefter bli nedgjord i gammelmedia och på ledarsidor ifall man tycker eller gör något som mobben anser vara fel – och vi samtidigt har en lagstiftning som säger att en viss typ av konst inte får uttryckas, då har vi en korridor som konsten mer eller mindre måste röra sig i. För svensk konst, om det så är tecknade serier, oljemålningar eller installationer, är mycket beroende av offentlig finansiering. Och det offentliga är inte intresserat av att finansiera sådant som gör att det får en mobb efter sig. Det blir en faktisk begränsning. Det blir åsiktskorridorer, eller vad vi nu väljer att kalla det.

Jag har varit med i så många sammanhang där man uttryckt att ”det där skulle man inte kunna rita/skriva i dag”. Hur kom vi hit, hur blev det så här?

Vi som har sökt offentliga medel för att finansiera kultur känner väl till hur det fungerar, vad man ska göra för typ av projekt för att få pengar. Något år för länge sedan var det multimedia, något annat multikulturalism och ett tredje var det gender.

Vi har i åratal talat om ordets och konstens frihet. Att den friheten är viktig, en grundbult. Men nu har det vänt, nu är det åsikterna om ordet och konsten som är släppta fria att nedgöra allt som de anser vara fel.

Redaktören Johannes Klenell skrev en debattartikel i Aftonbladet att i Sverige får man tycka vad man vill, att ingen blivit tystad. Men jag håller inte med, jag tror att många tystas innan de ens har tagit till pennan och ritat. ”Så här kan man inte rita i dag”. Att det finns en begränsning på vad som är accepterat att göra eller inte göra. Så jag håller inte med Klenell om att åsiktskorridoren är ett tramsbegrepp, jag anser att det är något som i allt större utsträckning begränsar kulturen, och att det något som vi måste hantera.

Jag vet inte hur vi tar oss ur det här, när en pöbel definierar vad som få uttryckas eller inte. Men det är kanske dags att börja kalla en spade för en spade, så att vi kanske kan ta oss ur det här. Det finns flera åsiktskorridorer och de börjar bitvis bli väldigt trånga.

Mikke Schirén är en frihetlig socialistisk debattör. Han var tidigare redaktör för ETC Comics, ger numera ut serietidskriften Sekvenser.