Ulf Larsson

En narrativ är uppbyggd av olika komponenter, där de enskilda orden förstås spelar en central roll eftersom ord både har betydelse och signalerar olika värderingar. I fråga om den massmediala migrationsdiskursen så kännetecknas den lite förenklat av två narrativer – den om den goda respektive onda flyktingen/migranten.

I den här krönikan tänkte jag uppehålla mig lite vid bruket av verbet tvinga. Bakgrunden är en helt ovetenskaplig hypotes om att detta verb ofta används i syfte att konstruera den goda narrativen. En dagsfärsk nyhetsartikel får illustrera det här.

I SvD lördagen den 9 januari hittar man ett reportage med rubriken ”Rekordmånga riskerar avvisas till annat EU-land”. Artikeln är skriven av Per Kudo, och själva nyheten formuleras såhär i ingressen:

Vad var det för papper som syriern Ayman Alhamid tvingades skriva på vid den tysk-österrikiska gränsen? Han kan vara en av tusentals asylsökande som kommer att avvisas från Sverige eftersom de finns registrerade i ett annat EU-land. I december registrerade Migrationsverket rekordmånga så kallade Dublinärenden.

I artikeln berättar Per Kudo om Ayman Alhamid, en 19-årig syrisk kille som sedan en tid befinner sig i Sverige i väntan på att hans asylansökan ska behandlas. Kudos nyhetstext, som mer och mer formar sig till ett porträtt av Ayman Alhamid och hans familjeförhållanden, säger att:

Men Ayman Alhamid är fortfarande rädd. Han är rädd på grund av vad som hände vid den sjätte gränsövergången, den mellan Tyskland och Österrike. I gränsstaden Passau stoppades Ayman Alhamid av tysk polis som tog hans fingeravtryck och fick honom att skriva på ett papper han inte förstod.

Här får läsaren veta att den tyska polisen ”fick honom att skriva på ett papper han inte förstod”. Men i den ovan citerade ingressen beskrivs denna händelse som att Ayman ”tvingades” till denna påskrift. Finns det då ingen betydelseskillnad mellan dessa två uttryckssätt? Jo, absolut. Verbet tvinga betyder mig veterligen ’få någon att utföra en handling mot dennes vilja, vanligen utan möjlighet att neka att utföra befallningen’. Att få någon att göra något innefattar knappast lika hög grad av just tvång, utan betyder snarare ’övertala’ eller ’påverka någon till att göra något’ men där det ändå funnits en faktisk möjlighet att välja på annat vis för det berörda objektet.

Hela begreppet ’frivillighet’ är självklart komplext. Men för att försöka förenkla lite – om det nu är så att det finns bestämmelser om till exempel registrering vid frivillig inresa i ett EU-land, kan man då säga att den som måste följa dessa regler tvingas till detta? Om jag vill resa med kollektivtrafik i Stockholm, kan jag då påstå att jag tvingades att lösa biljett? Eller att jag tvingades att visa mitt ID-kort för att kunna göra en kontantinsättning på banken? Dessa exempel beskriver knappast något tvång. Kudos narrativ bidrar lite längre fram till att kasta ljus över ordvalet:

Ett samtal till gränspolisen i Passau reder inte ut situationen. Enligt Frank Koller, presstalesperson på polisen i Bayern, fick flyktingarna som stoppades vid den tysk-österrikiska gränsen under hösten ett val: sök asyl i Tyskland eller vänd tillbaka till Österrike. Men den stora flyktingströmmen gjorde att polisen inte hann göra fullständiga kontroller.

Här berättas explicit att det i den aktuella ”tvångssituationen” förelåg en valmöjlighet, nämligen att skriva på pappret i fråga eller åka tillbaka till Österrike. Jag menar inte att Ayman Alhamid befann sig i en okomplicerad situation, som knappast förbättrades av grav språkförbistring:

Frågan är alltså om pappret som Ayman Alhamid tvingades skriva under var en asylansökan, eller en del av den tyska polisens interna registrering.

– Jag kan inte tyska. Tolkarna visste inte vad det stod på pappret, säger han.

Oavsett dessa språkproblem så kvarstår frågan: är det verkligen korrekt att tala om tvång i detta och liknande fall? I höstens svenska tidningstexter (ledare, nyhetsartiklar, debattartiklar etc.) har jag stött på den här användningen av tvinga otaliga gånger. Migranterna tvingas till nya flyktvägar, folk som vill resa in i Sverige tvingas visa ID osv. Eller som enligt Kudos text skedde i Grekland:

Exempelvis kommer Ayman Alhamid inte att skickas till Grekland, trots att han tvingades lämna fingeravtryck också där.

En rimlig verklighetsbakgrund är att Ayman Alhamid här ställdes inför valet att antingen lämna fingeravtryck eller inte släppas in i Grekland. Jag skulle inte på något vis vilja byta med honom, men jag har svårt att se poängen med sånt här mer eller mindre flagrant språkmissbruk som de svenska journalisterna envisas med att bombardera läsarna med. Det vill säga om det nu inte är på det viset att den svenska nyhetsjournalistiken har en viss politisk agenda, för då är ordmanipulerandet uppenbart – syftet är inte primärt att förmedla objektiva fakta utan istället att servera läsarna ännu en variant av den goda narrativen. Eller är det helt enkelt så illa att många av dagens journalister saknar kunskap om sitt främsta arbetsverktyg, nämligen svenska språket? Oavsett vilket så är risken att inte bara ordens värdeladdningar förskjuts utan också på sikt själva kärnbetydelserna. Att språk förändras är i och för sig inget nytt, men jag har svårt att se att detta faktum kan motivera rent felaktiga ordanvändningar. Detta slags okunnighet eller semantikmissbruk riskerar dessutom att framställa personer som Ayman Alhamid i oförtjänt dålig dager och som en person som försöker manipulera med fakta, givet att det inte är hans egna ord som Per Kudo återger i egenhändig svensk översättning.

Ett tankeväckande faktum är att ordet tvinga inte förekommer en enda gång i SvD:s nyhetsrapportering om nyårsaftonens sexattacker i Tyskland, åtminstone inte i de 8 artiklar som finns tillgängliga på nätet lördagen den 9 januari. Inte heller DN:s motsvarande texter innehåller någon förekomst av tvinga. I SvD kan man läsa till exempel följande:

I ett av vittnesmålen berättar 28-åriga Katja för lokaltidningen Kölner Express hur hon och väninnor hamnade som i ett gatlopp, där hon blev tafsad på över hela kroppen om och om igen.

I fråga om den här händelsen hade det ju i högsta grad varit relevant att explicit tala om tvång, då kvinnorna rimligen tvingades till det omnämnda gatloppslöpandet av förövarna, och saknade möjlighet att på annat vis än att genomlida gatloppet ta sig ur situationen.  Vad anledningen till denna semantiska tystnad kan tänkas vara kan man bara spekulera över. Men att massmedias behov av att fortsätta bygga sina stereotypa narrativer spelar in är knappast någon djärv gissning.