Patrik Engellau

Förvirrat och hjälplöst står Myndighetssverige inför migrantströmmarna och fattar det ena underliga och panikartade beslutet efter det andra. Men jag är inte bättre själv. Om jag haft ansvaret för Sveriges migrationspolitik skulle jag också klia mig i huvudet.

Merit Wager har förtjänstfullt pekat på ett märkvärdigt utvisningsbeslut som drabbat den iranska familjen Ahmadi. Familjeförsörjaren har under viss tid tjänat fyra kronor för lite om dagen och familjen ska därför återbördas till ursprungslandet. Det tål att uppröras över.

Men var går gränsen för hur lite man ska få tjäna för att beviljas fortsatt uppehållstillstånd i Sverige? Jag vet inte. Men här nuddar man vid en djup filosofisk fråga som vi – även jag – alldeles för länge sopat under mattan.

Antag att Mehdi Ahmadi tjänat inte 120 kronor i månaden under vad facket tycker är lagom, utan i stället tjänat totalt 2 500 kronor i månaden. (Du kanske säger att han i så fall såklart hade valt socialbidrag. Det är nog sant, men försörjningsstödets existens förvillar den principiella diskussionen, så jag bortser från det.)

En familj kan inte leva på 2 500 kronor i månaden kan det invändas. Jodå, det går. Det blir 600 kronor i månaden eller två dollar om dagen per skalle i en familj på fyra. Mer än en tredjedel av jordens befolkning lever på mindre. Så det går.

Jamen Herregud, säger du kanske, tänk på hur de lever! I slum och elände och värsta fattigdom. Det är sant. Men de lever. Och åtskilliga skulle nog komma till Sverige även om de bara fick ihop två dollar om dagen per familjemedlem.

Här har vi kommit till en ideologisk vattendelare. Antingen säger vi att den som kan försörja sig på ett sätt som han själv anser acceptabelt får komma till Sverige och göra det även om det leder till att svenska städer förvandlas till Kapstaden med jättelika slumområden. Det är den liberala linjen. Eller också säger vi att vi inte vill ha folk i Sverige som inte kan försörja sig på en nivå som svenskar över lag anser godtagbar. Det är den konservativa linjen.

Hittills har Sverige i varje fall sedan 1930-talet följt denna konservativa linje. Med hjälp av olika bidrag har vi säkerställt att ingen hamnat under lägsta godtagbara nivå. Men det systemet bryter samman inför ankomsten av hundratusentals hjälpbehövande om året.

Det finns starka liberala krafter i Sverige som gärna ser att välfärdssystemet torpederas av migrantströmmarna. Många tror ju till och med att detta var Fredrik Reinfeldts hemliga agenda. Men majoriteten av Sveriges befolkning vill nog hellre värna om välfärdssystemet. Vi vill inte se folk bo på sophögar i vår närhet.

Därmed är resonemanget tillbaka vid Migrationsverkets beslut att utvisa familjen Ahmadi för att lönen var fyra kronor om dagen för låg. Visst, det var ett stelbent beslut, men om vi inte tolererar att folk i Sverige lever på två dollar om dagen måste vi etablera en gräns någonstans. Skulle Ahmadi utvisas om dagsförtjänsten varit 100 kronor under fackets nivå? 200 kronor? 300 kronor?

Det här är inte lätt. Eftersom vi inte har tänkt igenom saken står Sverige som sagt borttappat och villrådigt och driver en motsägelsefull politik. Vid gränserna förs en liberal politik som kommer att leda landet till slum- och fattigdomsalternativet. Ahmadi-fallet tyder tvärtom på att Migrationsverket agerar konservativt och lite handfallet försöker mota bort folk som inte tjänar tillräckligt.

Den liberala kraften är mycket starkare än den konservativa kraften eftersom utvisningar av underpresterande individer aldrig kan hålla takten med ankomsten av nya migranter. Om Sverige inte bestämmer sig för vad det vill och inrättar en politik därefter, utan bara fortsätter att glida med det som sker av sig själv, så hamnar vi i den liberala lösningen. Kapstaden nästa.