Mohamed Omar

Den amerikanske skräckförfattaren Lovecraft (1890-1937) hör till mina husgudar. Jag är långtifrån ensam om att ägna honom min tillbedjan. Han är den mest sålde skräckförfattaren efter Edgar Allen Poe. Han beskrivs ofta som 1900-talets mest inflytelserike inom sina genrer. Under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”.

World Fantasy Awards, ett prestigefyllt amerikanskt pris som tilldelas fantasy- och science fictionförfattare, instiftades 1975. Pristagarna har i fyrtio år fått motta en statyett som föreställer Lovecraft. Det visar hur stor han är.

Men sedan november i år har det ändrats. Han får inte längre vara prisets omslagspojke. Det beror på att en liten klick politiskt korrekta har protesterat och fått som de vill. Lovecraft var nämligen rasist och då är han inte lämplig. Detta trots att World Fantasy Awards inte är ett pris i rasism utan i litteratur.

Den bisarra händelsen är ett av flera exempel på hur politisk korrekthet lägger sig som en våt filt över kulturlivet. En snuttefilt för de goda och anständiga, en kvävande filt för författarna som framför allt drivs av lust och inre tvång att skapa. Författare som i första hand vill vara bra, inte goda.

Lovecraft var rasist, förvisso, men gör det honom till en sämre eller mindre intressant författare? Jag tror inte det. Pablo Neruda var stalinist och en stor poet. Ezra Pound var fascist och en stor poet. Litteraturhistorien är full av tankar och värderingar som för vår tids, västerländska medelklass framstår som förfärliga. Men den är också full av skönhet, tragedi och visdom. Litteraturen är mänsklig.

Vi kan inte bara ta bort det som känns besvärligt. Det går inte i livet och det går inte heller i litteraturen. Det skulle inte bli mycket kvar av vår Strindberg efter en granskning av de goda och anständiga pk-kommissarierna. Strindberg var rasist, ja, och samtidigt en alldeles fantastisk författare. Bra författares verk tenderar att ha längre livslängd än de godas.

I en krönika i Expressen på juldagen konstaterade debattören Sakine Madon att världen är hård och att vi inte kan skydda våra barn från allt som inte är medelklassigt och snällt enligt dagens pk-standard.

Och det är vad pk-kommissarierna gör när de petar med sina pekpinnar i kulturen: behandlar oss som barn. När de byter ut Lovecraftstatyetten säger de att vi andra är som barn som inte kan se saker och ting i sitt sammanhang. Istället för att ta bort saker som skrämmer eller väcker obehag bör vi studera och diskutera dem. Det är ett vuxet, intellektuellt förhållningssätt.

Det är inte farligt att utsättas för värderingar som är främmande för ens egna. Man vänjer sig genom att läsa mycket. Det är en av grejerna med litteratur, att man kan ta sig in i människors huvuden och se med andras ögon.

Beslutet att slopa Lovecraftstatyetten mötte visst motstånd. Och inte från vem som helst utan från Lovecraftkännaren par excellence S.T. Joshi. Han kallade det “a craven yielding to the worst sort of political correctness” och påpekade, liksom jag gör nu, att litteraturhistorien är full av författare som inte lever upp till dagens pk-standard. Ska vi även ta bort alla priser uppkallade efter dem? Hur långt får man gå? Varför stanna vid Lovecraft?

Dessutom blir det riskabelt att uppkalla nya priser eller festivaler efter författare som idag anses snälla och goda. De kanske inte kommer att klara morgondagens pk-koll.