Kungliga Operan tog nyligen ner en affisch efter att några individer, som säger sig vara rasifierade i det svenska samhället (till exempel Adam Tensta och Araia Ghirmai Sebhatu) hävdade att den var rasistisk. Kungliga Operans ledning valde tyvärr att inte stå upp för konstnärlig frihet, utan uppträdde med flathet och rädsla för att bli utsatt för en kritikerstorm. Institutioner inom kultursektorn som ägs av svenska staten borde vara ett föredöme och ta sitt självklara ansvar att stå upp för den konstnärliga friheten.

Kungliga Operan är Sveriges nationalscen för opera och balett samt ett statligt aktiebolag. En samhällsinstitution som denna borde i stället för att plocka ned affischen bemöta den kritik som riktats mot dess utformning, genom att ta debatten om det orimliga i att lyfta saker och ting ur sitt sammanhang. Ledningen visste mycket väl att affischen inte var rasistisk, vilket bekräftats av balettdansören Clyde Emmanuel Archer, som faktiskt är den som har foten i sitt ansikte. Ironiskt nog tillhör foten balettdansösen Gina Tse som har asiatiskt ursprung.

Foto: Kungliga Operan

Rasism är inte alltid rasism, utan hjärnspöken.

Vi ser ofta det vi vill se. Hur vi uppfattar vår omgivning och människor omkring oss påverkas ofta av våra erfarenheter, åsikter och känslor. Det gör att vi ibland missar faktisk rasism genom att inte se eller förstå den. Det gör också att vi ser rasism där den inte finns, som på affischen i fråga.

Kritik präglas ibland av att sammanhanget osynliggörs – medvetet eller omedvetet. När ord, bilder, händelser, beteenden och handlingar lyfts ur sitt sammanhang blir beskrivningen vilseledande för att göra verkligheten rättvisa. Denna förenklade beskrivning är ofta både utgångspunkt och bevis när kritiska röster ser rasism som inte finns, eller för den delen missar verklig rasism.

Kritikerna av denna affisch var helt fel ute – ett resultat av att de uppfattar sin omgivning med rasifierade ögon. De hade inte ens bemödat sig att ta reda på fakta, utan såg vad de ville se. De kunde ha frågat Kungliga Operan i vilket sammanhang denna affisch är relevant för Svansjön och varför en vit fot är i ansiktet på en svart man.

Affischen återspeglar det första kärleksmötet mellan prinsen (Clyde) och svanen (Gina) som inte har armar och därför ”kramas” med sina fötter och vingar. Prinsens ansiktsuttryck i affischen visar på välbehag, inte att han behandlas nedsättande eller illa. Kritiken som framförts har skett utan det minsta vetskap om eller beaktande av sammanhanget.

Snuttifiera inte rasism med rasifierade ögon.

Kritikerna bidrar med sin ogrundade feltolkning av denna affisch till att förstärka ”vi-och-dom”-samhället. De fokuserar på olikheter istället för likheter mellan individer. Det kunde lika gärna handla om till exempel människors etnicitet, nationalitet, religion, men också om individers könstillhörighet, sexuella läggning eller hud- och hårfärg.

Människors upplevelser är viktiga att beakta. Men aktörer i samhället, vare sig det är Kungliga Operan eller någon annan, borde fundera på sitt ansvar för samhällsutvecklingen. Det är fegt och orättfärdigt att låta individer som delat upp sin omgivning i ”vi-och-dom” sätta agendan i samhället.

Clyde då? Han meddelade till Kulturnyheterna på SVT att affischen inte var rasistisk. Han var till och med stolt över den. Han önskade att de som såg rasism i affischen kunde ha pratat med honom först.

Varför denna tystnad från kulturminister Alice Bah Kuhnke och den så kallade kultureliten i Sverige? Varför står ni inte upp för den konstnärliga friheten? Ni, om några, borde inte kompromissa det minsta i detta avseende.

Göran Svensson är professor och forskningschef, Kristiania University College, Norge. Verksam internationellt i olika kulturella kontexter och kontinenter.