Bitte Assarmo

Sverige är ett märkligt land. Mer polariserat får man leta efter, i alla fall när vi talar om demokratier. Jag har vänner i USA som tycker olika om allt från invandringspolitik till utrikespolitik och det mesta däremellan, och som diskuterar både högljutt och intensivt, men som förblir vänner även om de har olika uppfattningar om kompetensen hos den sittande presidenten och övriga politiker.

Så var det även i Sverige en gång i tiden. I mitt barndomshem diskuterades det alltid politik, och när mina föräldrar diskuterade med släktingar och vänner som var av annan åsikt och föredrog att rösta på det borgerliga blocket, kunde det ibland bli riktigt hetsigt. Men vänskapen bestod. Ingen kom på tanken att den ena eller den andra var en sämre människa och hade ”fel värdegrund” för att man hade olika åsikter om invandringspolitiken, skattefrågor eller regeringens kompetens eller brist på densamma.

Det där känns inte bara längesen nu, det känns rentav som i en galax långt, långt borta. De senaste åren har Sverige blivit ett tonåringarnas paradis, där politiker och mäktiga opinionsbildare i de stora mediehusen helt slutat tänka rationellt och ansvarsfullt för att istället tänka ”Nu måste vi göra allt som står i vår makt för att SD inte ska få något att säga till om”.

För socialdemokraternas del har det säkert handlat om att de någonstans insett att SD inte kom från ingenstans. Ett populistiskt parti behöver draghjälp och den kommer nästan undantagslöst från etablerade partiers ageranden eller underlåtelse att agera. Någonstans tappade svenska folket tron på socialdemokratin som statsbärande ideologi, och det borde ledande inom partiet ha tagit på allvar. Istället har ledande socialdemokrater stoppat huvudet i sanden och gått in med full kraft för att underminera SD:s politik utan att lyssna till medborgarna. Det är ofattbart att inte de sakkunniga inom partiet har förstått att S, om de hade lyssnat på medborgarna och tagit deras oro på allvar, hade kunnat bidra till att SD förblivit ett parti i marginalen. Istället har de hjälpt till att göra SD till ett av landets största partier.

För medborgarnas del har detta inneburit ett snabbt omkast i den politiska agendan. Sådant som tidigare varit självklart inom socialdemokratin – socialt skyddsnät livet igenom, ansvar för landet och dess medborgare, en reglerad invandring och en fungerande integration – blev plötsligt ”rasistiskt”. Alla frågor där SD profilerat sig brunstämplades och de senaste åren har man knappt ens kunnat hävda pensionärernas rätt att få tillbaka sina inbetalade skattekronor genom en värdig omsorg utan att det kommit antydningar om att man har en rasistisk agenda. Plötsligt handlade politiken inte längre om prioriteringar utan om att ”ställa grupper mot varandra”. Med ett barns självklarhet har inte bara aktivister på vänsterkanten utan även högt uppsatta politiker fört fram ett utopiskt budskap om ”allt åt alla”. Och människor som röstat socialdemokratiskt hela sitt vuxna liv har plötsligt ”fel värdegrund” för att de anser att politikerna ska värna medborgarna och skattebetalarna när de fattar för dem livsavgörande beslut.

I denna ansvarslösa anda har den sittande regeringen, med stöd från något som ända tills nyligen var en parodi på opposition, öppnat landets gränser i det närmaste på vid gavel. Trots bostadsbrist, arbetslöshet och ett hårdnande skattetryck fanns det inga gränser för den humanitära stormakten.

Sedan kom verkligheten i kapp, snabbt och skoningslöst med ännu ett snabbt omkast som följd. Efter månader och år av ”låt gå-politik” fattar regeringen plötsligt det beslut som de dröjt alldeles för länge med. Oppositionen blir plötsligt opposition och kräver ännu hårdare åtgärder. Kvar blir förvirringen. För vem är rasist nu? Åsa Romson? Stefan Löfven? Anna Kinberg-Batra? Och vad är egentligen ”rätt värdegrund”?

Det enda som vi egentligen kan vara säkra på nu är var ansvarsbördan läggs. Det blir skattebetalarna som får ta ansvar för en politik som inte är värd namnet.