Bitte Assarmo

När eftervärlden gör en tillbakablick på 2010-talets svenska politiker kommer ett ord att lysa klarast: naiviteten. Naivitet är helt enkelt den nya lilla svarta – den där rara lilla egenskapen som bevisar att du är oskuldsfull, vän och innerligt god och, på grund av att du själv är så innerligt god, tror att alla andra också är det. På grund av denna innerliga godhet har Sveriges politiker åstadkommit ett samhälle där terrorister getts fri lejd och där människor som ifrågasatt detta frysts ut och stämplats som rasister, fascister och nazister.

Idag är läget ett annat och statsministern måste nu agera och faktiskt ge sig till känna på ett mer handfast sätt, om inte annat så för att övriga Europa, som Sverige faktiskt är en del av, förväntar sig det. Och vad gör han? Han säger att vi varit naiva. Vi. Allesammans. Hela Sverige.

Det är en ren lögn. Det är dessutom direkt oförskämt mot alla de politiker, journalister och andra som i flera år har varnat för vad som skulle kunna hända. Människor som har ifrågasatt det faktum att myndigheterna och säkerhetspolisen har låtit IS-anhängare göra mordresor till Syrien för att sedan komma hem och bli omplåstrade, som kritiserat det faktum att politiker på riksdags- och regeringsnivå har accepterat att islamister som Rashid Musa och Fatima Doubakil gjort sig till talesmän för alla landets muslimer och som ställt krav på krafttag mot terrorister och IS-anhängare.

Dessa människor har snabbt avfärdats, dels av stora delar den tredje statsmakten, dels av högt uppsatta politiker, inte minst i Löfvens eget parti. Dessa människor har fått epiteten islamofober, rasister, fascister och nazister.

När islamisten Omar Mustafa tvingades avgå efter att han blivit påkommen med att ha samröre med kända antisemiter kallade således socialdemokraten Anna Ardin detta för ”antimuslimism”. När Nalin Pekgul slog larm om de islamistiska, kvinnoförtryckande enklaver som vuxit fram i Stockholms invandrartäta förorter blev hon med samma logik kallad ”islamofob” av socialdemokraten och debattören Mattias Irving. Två exempel bland många som nu placeras i den gigantiska socialdemokratiska mappen där man samlar den berömda naiviteten.

Men handlar det verkligen om naivitet? Knappast. Mer troligt är att det handlar om brist på kunskap om skillnaderna mellan trosuppfattningen islam och politisk islamism, i kombination med en allmänt inbilsk vägran att ta till sig människors oro och verkligen lyssna på meningsmotståndare. Omsorgen om Sverige och dess medborgare har varit mindre än omsorgen om den egna världsbilden.

Redan 2012 avslöjades att socialdemokraternas religiösa falang, Socialdemokrater för tro & solidaritet, hade ett avtal med Sveriges muslimska råd, SMR. Flera av de ledande inom SMR är islamister, de stöder det terrorstämplade Muslimska brödraskapet och har velat införa sharialagar i Sverige. Avtalet gällde att försöka få in så många muslimer som möjligt på höga politiska positioner – muslimer rekommenderade och utvalda av SMR och därmed med stor sannolikhet färgade av en islamistisk ideologi. När överenskommelsen avslöjades höjdes åter islamofobikortet, för att ta udden av kritiken. Anfall är bästa försvar och socialdemokraternas försvar för sitt svek mot den demokratiska värdegrunden var att anklaga kritikerna för allt de kunde komma på. Utom naivitet, förstås. Naivitet är förbehållet dem själva, nu när deras kunskapsbrist och skamlösa brist på engagemang för landets och medborgarnas väl, plötsligt ligger i öppen dager.