Patrik Engellau

Under någon månad i början av år 1808 utsattes Brasilien för en flyktingchock. Mellan tio och 15 tusen flyktingar anlände oväntat. Alla ville bo i huvudstaden Rio de Janeiro, som plötsligt fick sin befolkning om 60 000 personer ökad med en fjärdedel.

Flyktingarna fick ett varmt mottagande. Kyrkan anordnade processioner och mässor för att välkomna de nyanlända. Staten åtog sig att stå för mat och husrum. Boendet hanterades på så sätt att statstjänstemän helt enkelt beslöt vilka hus som skulle stå till nybrasilianarnas förfogande och markerade detta med ett målat tecken vid entrén. Mat ordnades på så vis att flyktingarna fick förtur på marknaderna för till exempel höns och ris.

Ganska snart började det gå snett. En del flyktingar var dåliga att betala hyran för de bostäder de blivit anvisade. Det förekom att de höns flyktingarna fått köpa till reglerade priser såldes vidare med kraftig förtjänst på svarta marknaden. Det visade sig också att de nyanlända egentligen inte ville integrera sig i det brasilianska samhället. ”De ansåg sin frånvaro [från hemlandet; PEs anmärkning] vara tillfällig och engagerade sig mest för att skaffa sig pengar på statens bekostnad”, skriver Laurentio Gomes i sin i den portugisisktalande världen berömda och prisbelönta bok 1808 (varifrån jag har hämtat denna historia).

Bördan för brasilianarna blev så småningom synnerligen besvärande. Statens budgetunderskott tjugodubblades mellan 1808 och 1820. Ett år senare hade brasilianarna fått nog. Flyktingarna skickades hem.

Bakgrunden till detta märkvärdiga förlopp var att Napoleon år 1807 hade anfallit den iberiska halvön. Han hade erövrat Spanien och förberedde sig att ta Portugal. Han krävde att den portugisiske prinsregenten João skulle säga upp sin allians och sitt samarbete med England och i stället bli Frankrikes bundsförvant. João låtsades gå med på kejsarens villkor, men spelade dubbelspel. Bakom ryggen på Napoleon och på Napoleonvännerna vid prinsregentens eget hov förhandlade han med engelsmännen om hjälp. Napoleon ökade trycket och till slut såg João ingen annan lösning än att under den brittiska flottans beskydd fly från Portugal.

Allt vad landet hade i form av havsgående skepp, närmare bestämt 58 stycken, mobiliserades och João, hans mamma drottning Maria I, hans gemål Carlota Joaquina, dotter till kungen av Spanien, prinsar, prinsessor, hertigar och hertiginnor med familjer, grevar och grevinnor, framgångsrika företagare, biskopar, ministrar, alla dessas personliga tjänare, kort sagt hela det vidsträckta hovet om över tio tusen personer äntrade skeppen med sina viktigaste ägodelar tillika det kungliga biblioteket om mer än 70 000 volymer som ansågs världens främsta (dock att böckerna i villan glömdes på kajen och först något år senare kunde skeppas iväg) för att fly till den portugisiska kolonin Brasilien.

Efter förfärliga umbäranden på Atlanten kom flyktingarna fram efter några månaders resa. Brasilianarna blev både förvånade och upplivade av statsöverhuvudets ankomst som de facto innebar att kolonin blev det portugisiska imperiets huvudort och Portugal Brasiliens koloni. Rioborna tog starkt intryck av hovets elegans och ville bli lika fina. Kvinnorna i Joãos familj hade härjats av huvudlöss under resan och därför rakat huvudena och klätt sig i turban. Rios kvinnor trodde att detta var förnämsta europeiska mode och rakade själva av sig håret och satte på turban.

Men det tog som sagt inte så lång tid innan brasilianarna tröttnade. Efter tretton år skickades hovet hem med João, som vid det laget efter mammans död hunnit bli kung João VI, i täten. Sonen Pedro lämnades kvar för att bli Brasiliens statsöverhuvud och kejsare.

En poäng med denna historia är att den visar att flyktingmotstånd inte behöver ha något med rasism och fördomar att göra. Brasilianarna älskade till en början sina flyktingar, men fann dem gradvis allt svårare att tåla av ekonomiska och kulturella orsaker.