Patrik Engellau

Koranen uppmuntrar ställvis sina trogna att döda avfällingar och otrogna, men det är nog inte därför Islamiska staten instruerar sina franska adepter att självmordsbomba ett antal lokaler i Paris. Att utrota de otrogna med den metoden skulle ta alldeles för lång tid även för en muslim med allt det tålamod Profeten anbefaller.

Det måste finnas andra skäl.

På radion rapporteras att Islamiska staten genomfört sina bombningar i Paris som hämnd för att Frankrike skjuter på Islamiska staten i Syrien. Islamiska staten hotar att fortsätta terroristangreppen mot fransmän om inte Frankrike slutar med sina attacker i Syrien.

Det låter som ett skäl, men jag tror inte på det. Jag tror att det finns ett annat och mycket viktigare och mycket mer skrämmande skäl. Jag tror att det handlar om attityderna, känslorna, värderingarna och reaktionerna bland de ”moderata” muslimerna, framför allt i Europa, men också i andra delar av världen, alltså den majoritet av muslimerna som inte ägnar sig åt att bomba – eller ens att tänka på att bomba –, utan går till sitt normala arbete som städare eller tunnelbanearbetare varje dag.

Jag tror att Islamiska staten med sina nidingsdåd vill förmå alla ursprungseuropéer att hata alla muslimer, även muslimer som bara städar våra sjukhus och aldrig kommit på tanken att mörda en otrogen. Om alla dessa vardagsmuslimer upptäcker att de hatas av alla vardagseuropéer så kommer de nämligen att hata européerna tillbaka och bli desto mer benägna att lyssna till salafisternas förkunnelse och lockrop. Om en sådan djävulsk plan ginge i fullbordan fick Europa snart det helvete och inbördeskrig som Islamiska staten önskar sig (och kanske skulle vinna).

Hur ska då Europa förhålla sig situationen? Vad jag kan förstå finns två möjliga attityder (utöver den som går ut på att göra islamisterna till viljes genom att bli skogstokig och hatisk), den ena etablerad, prövad och utsiktslös, den andra oprövad.

Den prövade linjen är snällhetens och eftergivenhetens. Den går ut på mer bidrag, mer eftergifter, halalslaktad mat i kommunens skolor och könssegregerade badtider i kommunens simhallar. Det är de öppnade hjärtanas linje. Den har inte fungerat av samma skäl som varför det inte går att muta en utpressare att sluta pressa ut.

Den oprövade linjen är att konfrontera allmänmuslimerna. Alla de som inte sagt något, inte manifesterat sig hit eller dit, vad tycker de egentligen? Jag vet inte exakt hur frågan ska ställas, men den rör sig i häradet om ifall Sverige är viktigare än islam, eller, om det senare är fallet, huruvida vederbörande muslim är villig att offentligt ta avstånd från terrorism, enkannerligen islamsk terrorism.

Om jag vore statsminister skulle jag kalla ihop en presskonferens och förklara att jag förväntar mig att Sveriges muslimer samfällt med ett rungande nej så att det hörs över hela landet tar avstånd från Islamiska staten och dess metoder. Syftet, skulle jag förklara, vore att veta var vi har varandra. Ni muslimer, skulle jag säga, känner oss svenskar, med vi svenskar känner inte er muslimer tillräckligt väl. Övertyga oss om att ni vill oss lika väl som vi vill er!

Sedan skulle jag vänta på reaktionen och värdera utfallet.

Det problem vi har, tror jag, är inte att en och annan entusiastisk, salafitisk ung man grips av överdriven religiös iver, utan att den värld som omger honom och anar vad som pågår inte griper in och avstyr dumheterna eller tillkallar polis om dess försök inte verkar funka.

Detta är Sverige, vårt land. Invandrare är välkomna såframt de anammar våra regler. Det är i sanning ett generöst erbjudande.