Mohamed Omar

Jag läser i Göteborgs-Posten om halloween-reklam som upprör. Liseberg har använd bilder på flickor som är till hälften normala och till hälften zombier för att locka folk till nöjesparken under allhelgonahelgen. Vissa föräldrar har fått för sig att bilderna förhärligar barnmisshandel.

Hm… hur man fått dessa zombiebilder till att handla om barnmisshandel begriper jag inte. Jag ser ingenting upprörande i dem. Inte heller hör jag till dem som stör sig på halloween. Jag tycker tvärtom att det är ett roligt tillskott till våra traditioner.

Det beror nog på att jag tycker om gotiska stämningar: allt från kyrkogårdsscenen i Hamlet, där den svartklädde prinsen håller upp gycklarens skalle och säger ”Här sutto de läppar, jag kysste…”, till moderna vampyrfilmer. Jag föredrar dock rysningen framför den rena skräcken.

Det beror också på att jag tror att det är lönlöst att motsätta sig den här typen av amerikansk kulturpåverkan. Man blir bara bitter och gnällig. Folk har gnällt över amerikaniseringen i mer än sjuttio år nu. Vad har de uppnått? Jag tror att det är bättre att bejaka förändringen och se till dess goda sidor. Jag har märkt att biblioteken ställer fram passande böcker inför halloween. Många riktigt fina verk. Halloween kanske kan erbjuda unga människor ett tillfälle att upptäcka Poes, Dickens och Oscar Wildes spökhistorier.

En tanke i halloween-tider är varför vissa kulturer har större påverkan på oss än andra. Jag läser just nu en kurs vid Uppsala universitet som heter ”Den mångkulturella skolan”. I vår lärobok, som är skriven av sociologen Jonas Stier, tar han upp just halloween-firandets intåg i vårt land.

Stier konstaterar att kulturer alltid har påverkat varandra. ”Samtidigt”, skriver han, ”ska vi komma ihåg att det sällan är fråga om en symmetrisk påverkan. Tänk bara på hur den amerikanska kulturens spridning över världen och genomslag i människors livsstilar är långt större än till exempel de samiska eller iranska kulturernas.”

Vad betyder det att det ”sällan är fråga om en symmetrisk påverkan”? Jo, att vissa kulturer påverkar mer än de påverkas, medan andra påverkas mer än de påverkar. I Sverige lever numera tusentals människor med rötter i Iran. Många av dessa firar norouz för att välkomna våren. Den där högtiden då man skuttar över brasor. Det bor faktiskt fler människor med iransk bakgrund i Sverige än med amerikansk. Ändå firar vi halloween, men inte norouz.

När jag bodde i Kenya märkte jag att swahilierna, de swahilitalande muslimerna på kusten, hade liten eller ingen kunskap om andra afrikanska kulturer. Detta trots att de levde i samma städer, delade samma ytor, handlade i samma affärer. Istället var swahilierna påverkade av arabisk kultur. Detta trots att de bor mycket få araber i Kenya. Men på grund av swahiliernas islamiska tro och en föreställning om att höra till en gemensam arabisk, islamisk kultursfär, var de mottagliga för påverkan.

Närhet mellan människor behöver inte omedelbart betyda utbyte av tankar. I Kenya kunde jag alltså se hur grannar med olika kulturer kunde bo i samma kvarter, till och med i samma hus, utan att veta någonting om varandra språk och kultur. Jag har sett samma sak i Sverige. Vi kan bo i samma hus som iranier i år efter år utan att lära oss ett ord persiska eller börja fira norouz. Däremot kan vi, utan att någonsin ha träffat en verklig amerikan, känna närhet till den amerikanska kulturen och tillägna oss amerikanska sätt att tänka och tala. Många svenskar tycker helt enkelt att amerikaner är ”coola”.

Som Stier skrev: kulturell påverkan är asymmetrisk. Vi låter oss påverkas av den kultur vi ser upp till och inte av andra, som vi inte ser upp till i lika hög grad. Det gäller förstås även vissa invandrare i Sverige som kan leva här år efter år utan att lära känna den svenska kulturen. Jag har träffat invandrare som har bott här i tjugo år eller mer utan att någonsin ha firat jul eller midsommar.

Så finns det andra invandrare som suger åt sig som svampar. Därför tror jag att kulturell påverkan handlar minst lika mycket, kanske mer, om inställning som om fysisk närhet. Det kan finnas ett fysiskt avstånd mellan kulturer, så kan det finnas ett mentalt. Det mentala är svårare att överbrygga.

Inger Lindberg är professor i svenska som andraspråk vid Göteborgs universitet. I sin småskrift Andraspråksresan (2004) vittnar hon om att ”kulturellt avstånd” kan verka hämmande på vissa invandrares inlärning av det svenska språket.

”Om inlärarna kommer från en kultur som i olika avseenden skiljer sig starkt från den i det nya landet kan detta även påverka språkinlärningen, som ju också innebär mötet med en ny kultur och nya sätt att se på världen.”

Man skulle kanske kunna säga att om man inte ”ser upp till”, eller åtminstone upplever en ”mental närhet” till en kultur är sannolikheten större för att man inte ska vara lika mottaglig för påverkan. Det kan till och med vara så att man känner sig frustrerad och otrygg, menar Lindberg. Det som för vissa kan upplevas som att vinna en ny kultur kan för andra, om dessa kulturer tycks stå i motsättning till varandra, snarare upplevas som en risk att förlora sin egen kultur.