Patrik Engellau

Det är med största beklämning jag skriver dessa rader. Jag har alltid älskat USA på ett rätt förbehållslöst sätt. Det började med att jag studerade vid en av landets främsta skolor och för första gången fick en känsla av vad bildning, lärdom och ansvar betydde. Inget fel på Södra Latin, som jag lämnade för USA-utflykten, men det fanns en kombination av strävan, äventyr och ändå rigorös ordning vid den amerikanska skolan som fångade mig.

Sedan, efter några års hit och dit, fortsatte jag att studera vid ett amerikanskt universitet och att fördjupa mig i landets anda och kasta mig in i dess själ. Jag älskar det engelska språket och försöker varje dag lära mig ett nytt ord. Jag skriver det här bara för att du ska förstå att jag är en sann och uppriktig USA-vän.

På senare tid, kanske under det senast året, har jag kommit på mig själv som aldrig förr att tycka att den amerikanska politiken, särskilt utrikespolitiken, är helt obegriplig.

Det betyder inte att jag har något till övers för svensk utrikespolitik. Sverige är ett snällt och vänligt land som inte har någon makt och kan tycka saker som ingen behöver ta på allvar, inte ens vi svenskar. Sverige kan ha vilka åsikter som helst utan att besvära världen. Jag minns en bok av förre statsministern Göran Perssons statssekreterare Lars Danielsson där statssekreteraren, enligt min kanske elaka minnesbild, beskrev hur Göran Persson skaffade sig smak för utrikespolitiken efter att ha ätit smör och därmed blivit polare med förbundskansler Helmut Kohl (en internationellt känd smörätare). Ungefär som när Olof Palme skaffade Sverige en utrikespolitik efter vad han själv råkade tycka. Poängen, om det är en poäng, är att ingen behöver bry sig om vad Sverige har för åsikt eftersom vi är så svaga och de eventuella skadeverkningarna bara drabbar oss själva. (Ett bra exempel på detta senare är de smällar vi åker på till följd av att vi fått för oss att vi är en humanitär stormakt. Det är ungefär som att vinna världsmästerskapet i grenen ”hamra sig i huvudet”. Våra underliga tilltag verkar lyckligtvis inte ha någon som helst påverkan på resten av världen.)

Men när USA gör något så får det effekter. Det som besvärar mig med USAs utrikespolitik är att jag inte förstår den. USA drämmer till med storsläggan och jag kliar mig i huvudet och undrar varför. Och än värre är att ingen annan heller tycks begripa.

Ta anfallet på Irak 2003 som exempel. (Av skäl som jag inte kan rekonstruera tyckte jag då att invasionen var en bra idé; det säger jag för att inte framstå som besserwisser.) Det finns, vad jag kunnat upptäcka, ingen officiell och övertygande förklaring till att detta angrepp behövdes. Ett tag försökte USA bevisa att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, vilket han inte hade. En del menar att USA bara var tvunget och spränga och skjuta på något eftersom USA var så rättmätigt Argt och Kränkt efter 9/11.

Jag tror att George W. Bush och de neokonservativa tänkare han omgav sig med menade sig verka för demokrati i Irak när de tog ut den grymme diktatorn Saddam Hussein. (”Neokonservativa förordar ofta främjandet av demokratin… när det gäller internationella frågor, även med militära medel”, säger Wikipedia.) De ansåg sig göra gott.

Jag har två synpunkter på detta. För det första är det obehagligt med stater, framför allt demokratier, som gör saker utan att förklara varför. Att diktaturer ljuger om och mörkar sina avsikter är bara att räkna med, men demokratier ska vara transparenta och tydliga. (Nej, den svenska invandringspolitikens syften går inte heller att begripa, men just nu skriver jag inte om den.)

För det andra, om nu Irakkriget handlade om att göra landet demokratiskt (och därmed mindre benäget att hitta på våldsamheter) så undrar man hur det var med den kritiska granskningen efteråt. Om en flygolycka inträffar tillsätts en haverikommission som utreder orsaker och drar lärdomar. Men efter ett havererat krig verkar inget sådant inträffa.

Att det inte tillsattes någon officiell amerikansk Irakkommission går kanske att begripa, men att de ansvariga och deras efterträdare inte drog några slutsatser överstiger min fattningsförmåga. Den slutsats de borde ha dragit, menar jag, är att det inte blir demokrati bara för att man bombar ett land och hänger dess diktator. Det kan till och med bli etter värre, vilket det blev, utan den grymme diktatorn.

Men denna insikt fanns inte när en västallians år 2011 anföll Libyen för att ta ut dess grymme diktator Ghadaffi. Återigen skulle demokrati skapas. Om någon haft anledning att dra korrekta slutsatser av motsvarande äventyr i Irak så var det USA. Men det hade inte skett. Hur är det möjligt?

Att Sverige med liv och lust deltog i den libyska kampanjen gör mig inte ens förvånad, för jag räknar inte med att Sverige ska ha något utrikespolitiskt förnuft (och knappt något inrikespolitiskt heller). Men USA? Världens starkaste och smartaste nation?

Till mitt försvar vill jag anföra att jag under Libyenkriget närde ett fåfängt hopp om att Ghaddafi trots allt skulle vinna. Det var mycket politiskt inkorrekt av mig, men om det blivit så hade dagens flyktingkris sett helt annorlunda ut. Kanske hade de två tredjedelar av de ankommande som inte har med Syrienkriget att göra inte kunnat ta sig över Medelhavet.

Och nu är USA igång med att jävlas med nästa grymme diktator, Bashar al-Assad, i någon sorts hopp om att han ska tas ut och demokrati uppstå. Hallå, USA, du har försökt den grejen och misslyckats två gånger tidigare det här årtusendet, kanske tre om man räknar Afghanistan. Har du inte tänkt på vilka problem du skapar för oss européer när det inte blir demokrati, utan bara bråk i Mellanöstern? Och du, Obama, Ghaddafi var ändå ditt projekt. Lärde du dig ingenting? Och allt snack om ”moderata rebeller” som ska införa demokrati i Syrien? Är det någon sorts Disney-figurer?

”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styres”, påstås Axel Oxenstierna ha sagt och det hade han i så fall rätt i.