TTIP är en bokstavskombination som få människor vill sätta tänderna i. Men den är mycket kontroversiell, har satt starka känslor i gungning och kan få stor inverkan i framtiden; ekonomiskt, socialt och demokratiskt. Den står för ”Transatlantic Trade and Investment Partnership” – beskrivs i vanligt tal som ett frihandelsavtal – och slutförhandlas nu mellan två av världens största ekonomier; EU och USA. Men TTIP är mycket mer än ett frihandelsavtal. Det tänkta avtalet består, förenklat sett, av tre delar; en ekonomisk, en social och en politisk del. Polariseringen ligger, som oftast, längs/på höger-vänsterskalan; de multinationella storbolagen och de borgerliga är starkt för medan facken, vänster- och miljöpartister är ännu starkare emot. Ekonomer har räknat ut att om avtalet går igenom så kan de båda blockens ekonomier växa med allt från 0.5 % av BNP upp till 2 %, även om det mestadels är uppskattningar.

Den ekonomiska delen är minst kontroversiell. Få personer är i princip emot frihandel, dock är de flesta tullar mellan EU och USA numera så låga varför den delen spelar liten roll.

Den sociala delen, handelshindren, är mer komplicerad. Här handlar det bland annat om standarder, att godta varandras; bilar till exempel som har genomgått tester i USA skulle kunna säljas inom EU utan nya tester i varje EU land. Även på livsmedelsområdet skulle det få stora följder. Det som är tillåtet i USA skulle kunna bli lagligt i EU, till exempel genetiskt modifierade livsmedel och hormonbehandlat kött. Motståndarna befarar att avtalet kan komma att underminera miljölagstiftning, konsumentskydd och arbetsrätt medan tillskyndarna hävdar betydligt enklare och snabbare hanteringar vid gränserna och fler arbetstillfällen.

Den politiska delen är den kontroversiella stötestenen. I avtalet finns nämligen en ny bokstavskombination, ISDS, ”Investor-State Dispute Settlement”. Detta innebär i princip att företag som investerar i ett främmande land skall ha rätt att bli kompenserade ifall värdlandet nationaliserar eller på annat sätt diskriminerar företaget. Ett skiljedomsinstitut, ”The International Centre for the Settlement of Investment Disputes”, ICSID, en del av Världsbanken, inrättades redan under 1950-talet. Under 2000-talet har hundratals storföretag stämt mer än hälften av jordens länder på skadestånd för förlorade vinster och idag inlämnas en stämningsansökan i veckan hos ICSID. Här är det viktigt att notera att om ett land förlorar i ett skiljedomsförfarande och vägrar betala kan deras tillgångar beslagtas varsomhelst i hela världen, till exempel fartyg eller flygplan. En skiljedomstol består vanligtvis av tre domare; varje sida väljer en person och de i sin tur väljer en tredje som dock måste godkännas av båda parter. Besluten är slutliga och kan inte överklagas. Problemet är inte bara hur man värderar en gjord investering och förlorad vinst utan framförallt termen ”förväntade framtida vinster” på grund av t ex strängare miljövårdsbestämmelser. Man kan undra varför ett skiljedomsförfarande i TTIP behövs då det redan finns strukturer sådana tvister. Men, nu skall det gälla automatiskt för alla främmande investeringar mellan EU och USA och skrivas in i lag. Det är en enorm skillnad, därav kontroverserna. Låt oss se på några fall.

2006 sade Ecuador upp ett avtal med det USA baserade Occidental Petroleum på grund av påstått avtalsbrott och 2012 blev bolaget tilldömt nästan 20 miljarder kronor i skadestånd. Det blev det största skadestånd ICSID någonsin utdömt.

Det franska företaget Vivendi stämde Argentina för att landet satte ett maxpris på det vatten och avlopp som företaget krävde av landets konsumenter. Argentina förlorade och fick betala skadestånd på en miljard kronor.

Phillip Morris Asia har stämt både Uruguay och Australien för att länderna lagstiftat om att alla cigarettpaket skall innehålla hälsovarning respektive ha neutralt vitt omslag. Fallen är inte avgjorda ännu.

Det kanadensiska gruvbolaget Pacific Rim stämde 2009 El Salvador på 3 miljarder kronor för att landet vägrade företaget att öppna en guldgruva. Anledningen var att företaget inte hade fått miljövårdstillstånd och att det inte hade rätt till marken där gruvan skulle ligga; korrupta politiker ger ibland tillstånd för aktiviteter på mark som regeringen inte äger.

Ett annat kanadensiskt gruvbolag, Goldcorp, hotade att stämma Guatemala om deras tillstånd att bryta guld drogs in eller ändrades på grund av svår miljöförstöring. Bara hotet innebar att landet lät gruvverksamheten få fortsätta.

Tyskland, vars storföretag under åren stämt dussintals stater bland utvecklingsländerna, blev nyligen för första gången stämt av ingen mindre än svenska Vattenfall, dessutom två gånger. Den första stämningen gällde det kolbaserade kraftverket Moorburg där Vattenfall stämde tyska staten på 15 miljarder kronor. Det hela mynnade ut i en förlikning som resulterade i att bolaget fick använda mer vatten i floden Elbe i strid mot bland annat lokala miljövårdslagar. För att göra fallet ännu mer komplicerat ingrep sedan EU-kommissionen och stämde tyska staten inför EU-domstolen. Skälet var att förlikningen beträffande Moorburg kolkraftverk bröt mot EU:s miljövårdslagar. 2012 stämde Vattenfall tyska staten igen, nu på 50 miljarder kronor. Skälet var Tysklands beslut att stänga alla kärnkraftverk. Fallet är inte avgjort ännu.

Ovanstående rättsfall tyder på att problemet med investerarskyddet för multinationella företag inte handlar om småsummor, tvärtom kan det röra sig om flera miljarder kronor per skiljedom. Dessa latenta skadeståndsstämningar har en ytterligare aspekt, nämligen att de har väckt intresset hos hedgefonder och riskkapitalister. De stora miljardsummor som en stämning mot en suverän stat kan inbringa kan nu betraktas som en tillgång i företagets balansräkning, en ny ”asset class”.

För skiljedomarna är detta mycket vinstgivande uppdrag. Kostnaderna uppgår i normalfallet till 100 miljoner kronor, ibland till det tredubbla. Företagen kan finansiera stämningarna med utomstående finansiärer som i gengäld erhåller en del i det eventuella skadeståndet. Ett sådant fall ägde rum nyligen då ett investeringsbolag Rurelec finansierade ett åtal som ett gruvbolag drev mot Bolivia, där gruvverksambete ägde rum. Investeringsbolaget gick ut på den finansiella marknaden och tog ett mångmiljonlån med stämningen som säkerhet.

En annan följd av TTIP är att avtalet kan öppna upp för att låsa fast och skydda privatiseringar. Exempelvis skol- och vårdföretag skulle kunna stämma svenska staten om man vill återkommunalisera sin verksamhet.

2013 startade förhandlingarna mellan EU och USA. Från EU:s sida drivs förhandlingarna av den svenska handelskommissionären Cecilia Malmström. För att blidka det starka motståndet mot skiljedomsförfarandet har hon nyligen föreslagit att politiskt tillsatta domare skall döma i en mer transparent process, ett förslag som USA troligtvis inte vill acceptera.

Det är dags för våra politiker på båda sidor av Atlanten att tänka igenom konsekvenserna av avtalets skiljedomsklausul. Det blir inte alltid som man tänkt, ibland blir det tvärtom; att de olika parlamenten hindras stifta de lagar (på gott och ont) de anser vara för landets bästa.

Lars Hässler är Jur Kand med en Master of Comparative Law från USA och ett år vid Institutet för högre internationella studier i Geneve. Under 1980-talet arbetade han som råvarutrader för Boliden i Schweiz. Han är flerfaldig jorden-runt seglare, har skrivit åtta böcker och publicerat artiklar på Brännpunkt och Under strecket på SvD.