En experimenterande nation

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Sverige stod på sin höjdpunkt på 1960-talet. År 1965 var vi näst rikast i världen efter USA. Men det bästa med Sverige var inte att vi var så rika, utan att vi använde våra pengar så klokt. Vi byggde en välfärdsstat som fördelade välståndet mer rättvist och som tog hand om människor som hade en permanent eller tillfällig svacka i livet. Sverige var ett land som väckte beundran i en hel värld. (Det är faktiskt sant. Jag bodde i flera olika länder under de där åren, och det var alltid samma sak: överallt svärmade man för Sverige.)

Hur kunde det bli så? Det finns två kompletterande berättelser, en som sällan framförs men utgör fundamentet för skeendet, en annan som också är sann och som utgör det svenska etablissemangets självbild och därför berättas desto oftare.

Den första berättelsen handlar om ett homogent, ambitiöst, dugligt och ganska företagsamt folk med stabila medel- eller arbetarklassvärderingar – vilket var samma sak – som jobbar och sliter och som till sin förvåning gradvis inser sig ha hamnat på grön kvist.

Vad gör ett folk som inte räknat med annat än hårda tider som plötsligt befinner sig statt vid lite kassa? Om det folket tänker som bonden Paavo i Runebergs dikt med samma namn – läs den om du inte gjort det! – så hjälper det sin nästa som eventuellt har det svårt. Denna önskan var välfärdsstatens folkliga fundament.

Den andra berättelsen är politikernas, enkannerligen socialdemokraternas, men deras framställning övertogs snart av den före detta oppositionen, alltså de borgerliga. ”Vi byggde landet” var en socialdemokratisk valslogan och det ligger mycket i den, för det var ett i sanning märkvärdigt och nydanande socialt experiment som inleddes av svenska politiker på 1930-talet. Faktiskt var det så att mänskligheten – läs Västerlandet – banade ny mark och Sverige var det land som gick främst och visade vägen.

Något sådant som det svenska välfärdsexperimentet hade världen aldrig tidigare prövat. Självklart fanns det kassandror, till exempel den borgerliga oppositionen, som fick ökenvandra i årtionden, som varnade för att det skulle gå åt pipan. Men det gjorde det inte. Framgångarna bara fortsatte. Alla nya experiment slog väl ut och världen fortsatte att se upp till oss.

Jag tror att politikerna vid det laget greps av hybris. De trodde på allvar att Sveriges framgångar berodde på dem och deras beslut. Efter ungefär 1970 gick systemet i spinn. Politikerna glömde bort den första berättelsen, alltså att alla deras framgångar förutsatte ett dugligt och dygdigt folk och en ekonomi som fungerade och ett civilt samhälle som tog huvudansvaret för människorna. I sitt sinne kapade politikerväldet förtöjningarna med fundamentet och började göra allt djärvare experiment.

1974 år regeringsform är själva programförklaringen. Där tar politikerna på sig ansvaret för individen: ”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet…”

Varje gång jag läser detta förundras jag över vilket djärvt och nydanande experiment som därmed inleddes. I alla kända tidigare samhällen har individens välgång i stort sett berott på honom själv och hans släkt och vänner. Men här inträder en ny ordning, där valda politiker ska ordna sådant som tidigare var den enskilds uppgift, nämligen arbete, bostad, vård och utbildning samt en del annat.

Om vi studerar den politik som faktiskt bedrivits under de senaste fyra årtiondena ser vi också mycket riktigt hur staten försökt ta detta ansvar med hjälp av bidrag, myndigheter, bestämmelser, lagar riktlinjer etc. Det är som om politikerna menar att allt förnuft finns i trakterna kring Rosenbad och att hela Sverige därför bör styras därifrån.

Om man ska utvärdera denna välfärdsstatens andra fas, alltså perioden från 1970 och framåt, så tror jag att en objektiv betraktelse skulle ge ganska nedslående resultat. Det har tagit rätt lång tid för skadeverkningarna att materialiseras – av samma skäl som man kan strunta i servicen på nya maskiner ganska länge innan de börjar krångla – men sedan millenieskiftet tycks effekterna börjar bli allt tydligare. Skolan, universiteten, försvaret, infrastrukturen, vården och snart sagt alla andra offentliga system visar tecken på sönderfall.

Men politikerväldet har inte förmått inse att nationens svårigheter beror på ett slags systemfel, nämligen politikerväldets egna ambitioner och världsuppfattning, inte på att det saknas en eller annan miljard. De lever kvar i sin hybris. Det är Sveriges fundamentalproblem.

Jag fruktar att invandringen kommer att knäcka systemet. Politikerväldet har inte den magiska förmåga att lösa problem som det tillskriver sig. På ett framgångsrikt men plågsamt sätt kommer därmed även den mest övermodige politiker att väckas till försenade insikter om sina villfarelser. Men, fruktar jag vidare, då kommer det att vara för sent att återställa ordningen.

Läs regeringsformens stolta ord en gång till och multiplicera med några hundra tusen nya svenskar om året. Låt oss anta att den lön, bostad omsorg och trygghet som politikerna ska leverera kostar 200 000 kronor om året per person. Med 200 000 nysvenskar per år som tar nio år på sig att komma i arbete får vi en årlig tillkommande kostnad för staten som gradvis växer till uppemot tio procent av BNP eller 20 procent av den offentliga sektorns budget. Och då har jag inte räknat med ensamkommande flyktingbarn som kan kosta miljoner kronor om året, ej heller med hanteringen av anhöriga som kommer med lite förskjutning, ej heller med att uppemot hälften aldrig kommer i arbete, ej heller med kostnaderna för dem som redan kommit, ej heller med administration av systemet.

Den här sortens massinvandring har veterligen aldrig inträffat tidigare i mänsklighetens historia. Det svenska politikerväldet framhärdar i att göra storskaliga, djärva sociala experiment. Jag önskar man kunde hitta en metod att stoppa dess experimentlust.