Lena Adelsohn Liljeroth

Jag ska inte ge mig på att recensera Fredrik Reinfeldts bok ”Halvvägs”. Det har redan många andra gjort, somliga onödigt grinigt.

Men det finns en passage han beskriver som jag känner igen mig själv – och andra – i. Ett diskussionsämne som, när det kommer upp, verkar irritera journalister något alldeles kopiöst och vars existens ibland till och med förnekas. Det gäller mediedreven.

Sådana drev kännetecknas av en omfattande rapportering och att medierna beskriver frågan på ett likartat sätt. Jaktvana vet att det handlar om drevkarlar som går i grupp med samma mål, att få bytet fällt.

Reinfeldt beskriver i sin bok hur han under åtta år som regeringschef följde och levde under ett dussintal drev. ”Det är den enda form av dödsstraff vi har kvar i Sverige”, skriver han. ”Det dödar inte människor rent fysiskt, men det dödar något av själen och sargar dig som människa.”

Att beskriva mediedrev som dödsstraff är måhända i hårdaste laget, jag hade nog valt metaforen forna tiders kyrkliga skampåle. Väl så plågsamt. Men i övrigt tycker jag att Reinfeldt har rätt. En människa som jagas av en flock sensationslystna journalister blir inte densamma efteråt. Känslan av total övergivenhet är förfärlig. I mina mörkaste stunder tror jag också att ett nedlagt byte – en tolvtaggad minister, generaldirektör, vd eller annat högdjur – är drivkraften hos många inom media.

I min nära krets har jag flera vänner som utsatts för medias förföljelse, som fått sina hem bevakade och familjekretsen jagad. I åratal efteråt har jag sett dem plågas av sina minnen och i flera fall har bevakningen lett till förändrade personligheter. Själen är sargad.

Jag har själv gått på Journalisthögskolan och arbetat som journalist i 20 år. Så jodå, naturligtvis vet jag att det finns goda skäl till journalisternas granskning och allmänhetens vaksamhet. De bildar grunden till en öppen debatt, en låg grad av korruption och tro på att demokratin fungerar.

Det jag vänder mig emot är just flockbeteendet, bristen på sans och att det tenderar vara alltför enkla ämnen som väcker blodvittringen. Vad är väl gigantiska felräkningar och myndigheters oförmåga att sköta sina uppgifter – mot en blöt lyxmiddag på krogen?

Journalistkårens partisympatier ligger förvisso betydligt längre ut till vänster än allmänhetens, men att utifrån detta anta att röd-gröna politiker skulle bli mer ömsint behandlade är att gå för långt. När någon journalist vittrar blod följer hela flocken med, oavsett vilken färg på pälsen villebrådet än må ha.

Det är lärorikt att gå i andras skor, att för ett tag byta roller med varandra. Det bör vi göra oftare. För oss som står vid sidan om är det därför intressant att iaktta vad som händer när en journalist själv utsätts för kritik eller för den delen blir angripen av en annan journalist. Då får annat redaktionellt material stå åt sidan till förmån för den personliga vendetta som måste utspelas i offentligheten inför oss övriga. I synnerhet gäller detta på kultursidorna. Snälla, bespara oss i fortsättningen era kränkta egon och sköt er ilskna korrespondens mer privat.

Fast jag är själv inte större än att jag tycker det vore intressant att ta del av mediechefers anställningsförmåner, pensionsvillkor, representationskvitton, fallskärmar och köp av ”svarta” tjänster.

Bara som jämförelse, så där, med andra högdjur inom politik och näringsliv.

Men det lär väl aldrig hända.