Bitte Assarmo

Politiker är intressanta varelser. Ja ni får ursäkta, ni av mina vänner som har detta yrke, men jag måste tyvärr insistera på det. Det gäller inte i alla lägen, och det gäller naturligtvis inte era kvaliteter som privatpersoner, men i yrket saknas det stundom något viktigt, nämligen insikt, verklighetsförankring och vanligt bondförnuft.

Under 1960- och 70-talen skakades Sverige av en jättelik rivningsvåg som förstörde snart sagt varenda stadskärna för att ge plats åt ”moderna” (läs: fula) Domusbyggnader och liknande kolosser. Trots folkets protester – och de protesterna var högljudda nog att nå stadshusens alla öron – skövlades det in absurdum, allt i den välsignade och högt skattade modernitetens namn. Historisk bebyggelse – kulturskatter av Guds nåde – och människors hela liv förintades, trots att det inte fanns något som helst folkligt stöd för ett sådant agerande.

Ett bra exempel är Karlskoga, min egen hemstad. Där anordnade man en folkomröstning som skulle vara vägledande – alla skulle minsann få göra sina röster hörda, jajamensan! Och det är klart att glädjen bland invånarna var stor när det visade sig att närmare 75 procent av de röstande röstat nej till rivningsplanerna, för självklart skulle politikerna då ta sitt förnuft till fånga och lyssna?

Icke sa nicke. Rivningarna genomfördes som planerat och en synnerligen trevlig småstad, med en ytterst vacker stadskärna, förvandlades till en sällsamt trist stad med en av landets fulaste centrumkärnor. En gråbrun betongkoloss med Domus och EPA och, som grädden på moset, en av de fulaste fontäner man kan föreställa sig. Man skulle rentav kunna tro att politikerna valde den arkitekt som gått ut skolan med absolut sämsta betyg – eller rentav avbrutit sina studier redan tidigt i utbildningen.

Och ingen säger det som borde sägas, som måste sägas, om kommuninvånarna ska återfå förtroendet för sina folkvalda: Vi gjorde fel. Vi bar oss åt som riktiga kräk. Vi borde ha lyssnat. Förlåt oss. Politikerna bara tutar och kör och ingen tar ansvar för de kulturvärden som förintas eller för de sår som detta åsamkar de berörda invånarna.

Under 1960-talet fanns det till och med planer på att jämna kulturskatten Gamla Stan med marken. Vad som skulle ha passat bättre i Gamla Stan än själva Gamla Stan är oklart, men som tur är var det åtminstone någon som drog i bromsen. Men om det otänkbara hade skett så hade förmodligen ingen tagit ansvar för det heller, och ingen hade bett om förlåtelse för att Stockholms historia plötsligt ödelagts.

Idag är Stockholmspolitikerna på väg att göra om exakt samma misstag med Slussen. Den ska rivas. Byggas om. Kulturskatten Slussen ska förintas och begravas.

Trots att det inte tjänar något till – trots att få politiker hittills har erkänt sig ha fel – sänder jag härmed en vädjan till Stockholms folkvalda: Tänk om! Tänk rätt! Bevara Slussen! Förstör inte detta värdefulla område, förinta inte den kulturskatt som Slussen med omnejd utgör!

Annars kommer ni att få leva med skammen. Och den känns, det kan jag garantera, även om ni låtsas som om det regnar.