Marcus Birro

Den 19 augusti publicerade fem präster i Svenska kyrkan en debattartikel i Dagens Nyheter: ”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner”. Marcus Birro, kristen poet och debattör, svarar.

När kristen tro inte är kristen längre, vad är den då? En kyrkas främsta mål bör väl ändå vara att föra ut evangeliet till människor och människor till evangeliet? Eller har jag missat något?

Vi kristna hör ihop. Jag tror de flesta kristna sympatiserar med den tanken. Vi älskar att kalla varandra för syskon, för bröder och systrar. Men när det gäller att solidarisera oss med kristna som förföljs, våldtas, mördas, halshuggs, fördrivs och etiskt rensas ut händer plötsligt något.

Då är det är inte längre VI kristna som drabbas utan DE kristna. Är inte det märkligt?

När jag talar med enskilda kristna är de flesta uppriktigt och rättmätigt upprörda över det mördande, det skövlande och det fasansfulla som våra kristna syskon får utstå i stora delar av världen (med fokus på Mellanöstern) just nu.

Men ju högre upp man traskar inom vissa delar av svensk kristenhet, desto tunnare blir kritiken och desto blekare blir engagemanget.

Något slags makabert rekord slås när fem präster i Stockholms Domkyrka skriver en synnerligen ovärdig debattartikel på DN Debatt där det mesta går ut på att erbjuda bönerum åt muslimer…

Självgodheten känner inga gränser. Svenska kyrkan briljerar minsann genom att våga bjuda in alla som tror på… ja… allting annat än det de själva tror på… Vad det nu är…

Flera gånger upprepas också den gamle Nathan Söderbloms mantra om att det finns flera vägar till Gud. Grundtanken i artikeln är att “Kyrkan måste vara öppen för andra religioner”.

Så länge kyrkan inte mäktar med att vara kyrka för den Gud som hon själv bekänner, kan den, menar jag, inte vara kyrka åt någon annans gud heller.

Det är ungefär lika barockt som att (och här får ni ha överseende med mina något världsliga liknelser) gå med i en båtklubb och vilja ändra stadgarna så att hela föreningen kan komma att handla om lyftkranar eller helikoptrar istället.

Eller dyka upp på Hammarbys årsmöte i Djurgårdströja, stå där med tappad haka och muttra: “ Äh, vadå, rå… Det spelar väl ingen roll…”

Och vadå flera vägar till Gud? Söderblom var en lärd herre men han var trots allt bara just det, en lärd herre, och inte är väl Söderblom visare än självaste Jesus Kristus som i Johannes 14:6 säger “Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig”.

Jesus Kristus alltså. Minns ni honom även i Stockholms domkyrka? Visst betyder han något även för er? Visst är han värd att följa, att be till, att försöka efterlikna?

Jag skulle vilja se någon enda av dessa fem präster se den kristne broder i ögonen som fått se sin familj utplånas av militanta muslimer och sedan rabbla floskler om att i vår kyrka spelar det ingen roll vilken Gud du tror på och snälla du kristne broder, var varsam i församlingshemmet för där har vi plockat ner alla kors och plockat undan alla Biblar för där ber muslimer nu förstår du…

Svenska kyrkan är svensk kristenhets största flaggskepp. Också de som inte tror har en relation till Svenska kyrkan.

Därför är det så beklämmande att Svenska kyrkan inte verkar dra en enda lans för våra kristna syskon i världen. På kyrkans hemsida finns ingenting att läsa om att kristna är den religiösa grupp som är mest förföljd i världen.

Den omsorg som visas de kristna som mördas, fördrivs, halshuggs, våldtas och fördrivs just för att de är kristna lindas in i väldigt svepande ordalag. Det handlar om att ta ställning mot ALL form av religiös extremism och det låter ju bra men rädslan att stöta sig med den politiskt korrekta ordningen är pinsam.

Tänk om syskonen i nöd varit vi istället! Tänk om det var vi som jagades och mördades på grund av vår tro och att vi därför blickat ut mot andra kristna i världen och satt vårt hjärtas hopp till dem och då upptäcker att de… inte bryr sig ett skit om oss. Det är dessutom sant. I flera reportage har jag hört och läst om kristna i Mellanöstern som känner sig svikna av de kristna i väst.

Svenska kyrkan är en instans bland många andra. Det är en stor och väldig konstruktion och det finns givetvis eldsjälar, människor med stark brinnande tro på rättvisa för alla kristna, och som gärna hade sett et starkare och mer glödande engagemang för världens utsatta kristna. Men det är svårt att komma runt tanken att Svenska kyrkan fastnat med både, blick, fingrar och tanke i navelluddet.

Lyft blicken. Världen står i lågor. Det är vi kristna som utgör virket. Skaka av er den sekulära politiska korrekta manteln, få undan skygglapparna, och se världen som den är.

De fem prästerna som skrivit under DN-artikeln kan så klart sin Bibel alldeles utmärkt. Men kanske kan en diskret, solidarisk påminnelse från en novis och lekman vara på sin plats: “Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också” (Matt. 6:33).