Patrik Engellau

Man förstår så lite. Man? Jag förstår så lite. Jag har växt upp i en värld där man kan lita på myndigheter, man kan lita på media, där det som står i tidningen är sant, där det visserligen förekommer ljugande skojare bland makthavare, men där de snart avslöjas och den goda ordningen återupprättas.

Jag har levt i en värld av elände och fattigdom och lidande där det ändå funnits en anständighetens lite trista, men ack så behagliga hemort på jorden, just Sverige, mitt fädernesland. Ett ställe där man kunnat lita på människor, där vänliga och i och för sig krävande människor tagit hand om sig själva och varandra.

Gud ska veta att jag skrikit i högan sky om allt som varit dåligt i Sverige. Om hur allt skulle bli så mycket bättre bara Sverige begrep att förnya sig. Men jag hade aldrig föreställt mig att Sverige skulle bli något annat än Sverige, vänlighetens, trygghetens, tillitens, de snälla människornas och pålitlighetens stamort på jorden. Sådant trodde jag var oföränderligt och inskrivet i tillvarons DNA.

Under det senaste året, kanske halvåret, har jag med stigande förvåning och oro börjat känna marken skaka under mina trygga förvissningar. Jag upptäcker att vi saknar ett politiskt ledarskap med grepp om läget. Våra politiska ledare håller på med något annat än att värna nationens framtid. De verkar styras av galna idéer och infantilt önsketänkande som om de levde i Harry Potters snarare än Per Albin Hanssons och Tage Erlanders värld.

Jag litar inte på dem. Jag inser plötsligt att de inte behöver ta något ansvar, att inget ansvar kommer att utkrävas av dem. Deras fögderi går åt pipan, de avgår och får sina pensioner och sedan ska svenska folket på något märkvärdigt sätt reda upp den röra de åstadkommit.

Min senaste knäck är morden på IKEA i Västerås. IKEA möblerar folkhemmet, där ska folk inte döda varandra. Det får bara inte ske, framför allt inte i den symbol för trygghet, välfärd och ett gott liv som detta möbelvaruhus representerar.

Något helt fel har trängt in och det närmar sig mig, mitt liv och min tillvaro. Det nuddar min existens. Kan man mörda folk på IKEA i Västerås så kan man mörda folk på ICA Skutan i Hamburgsund där jag köper min sommarmat.

Mördarna verkar vara två eritreaner på permis från asylboendet Kallstensgården i Arbogatrakten. Varför de mördat en svensk kvinna från Norrland och hennes son, om de nu gjort det, är oklart.

Det här är för mycket. Statsministern har en del att förklara. Det är bäst att han ger en mycket bra förklaring till att svensk invandringspolitik trots allt är på rätt väg. Annars är i varje fall mitt obetydliga förtroende för honom slutgiltigt utraderat.

Jag vet att jag skriver detta i någon sorts panikkänsla. Ibland är panik befogat. Paniken griper människan när hon inte ser någon utväg, när de förväntade hjälpinsatserna inte materialiseras, när nödutgångarna är blockerade. Här är det ännu värre. Här verkar de ansvariga ha kopplat bort larmet för att de inte vill bli störda.