Jag är genuint intresserad av dina tankar, Andreas Schleicher*. Vad tycker du om oss svenskar? Egentligen? Tycker du synd om oss? Är du rent av förbluffad över att vi befinner oss i en skolkris? Vi i fina Sverige? Eller visste du att det skulle hända? Har du kanske väntat på det? Länge? Har du kanske försökt varna oss? Länge?

När jag har lyssnat på dina slutsatser tycker jag mig se dig belysa samma sak vid flera tillfällen: Svenska elever har inte riktigt förstått att resultaten hänger på dem. De anstränger sig inte som de borde. De får bättre betyg än vad de förtjänar. Det kanske rentav innebär att vi har ett sämre läge än vad vi hittills trott?!

Hur har det här mottagits av våra ytterst ansvariga i Sverige, som du har kontakt med? Hur är deras respons? Säger de ”Vi vet! Men vi vet inte vad vi ska göra åt saken. Det skulle bli ett jävla liv om vi skulle börja prata om elevernas prestationer. Vilken svensk regering vågar det?” För de kan väl inte förneka vad du påstår? Allvarligt talat, det är väl en omöjlighet?!

Du har inte varit på Almedalsveckan någon gång, va? Har du någon gång skummat igenom vad alla dessa seminarier och debatter berör för ämnen på skolområdet? Skulle du bli överraskad ifall jag berättade att de inte är i närheten av det som du pratar om? Nja, moderaterna hade i alla fall ett seminarium förra året tillsammans med Lärarnas Riksförbund om att studieron är i fara. Vad ledde det till? Jag vet inte.

Förresten, vad har du fått för intryck av vår förre skolminister Björklund? Var han något att hänga i julgranen? (Ursäkta, vi brukar säga så.) Han var ju en vän av ordning och reda. Men kunde han styra upp det, tycker du? Var han kanske ändå för mesig? I mina ögon var han i alla fall det. Jag hade inget förtroende för honom – en riktig feg rackare om jag ska vara ärlig.

När jag arbetade som lärare på Sveriges sämsta skola (Rosengårdsskolan i Malmö) blev jag beordrad av skolledningen att aldrig ta ur några elever ur klassrummet – hur än stökiga de var. Det ansågs exkluderande och därför var det en policy gällande för hela Malmö Stad.

Eftersom jag visste att skolledningens uppfattning stred mot skollagen** drev jag en långvarig process genom hela rättssystemet. Min uppgift som (viktigaste) samhällsbyggare är ju att tillförsäkra att alla elever får undervisning och därmed en lika stor chans att utvecklas. Då kan ju inte vissa elever störa klassens kunskapskoncentration. Har vi någon viktigare demokratisk grundbult att värna om?

Stod min fackliga organisation bakom mig? Nej. Stod Arbetsmiljöverket bakom mig? Nej. Stod Skolinspektionen bakom mig? Nej. Stod f. d. chefsjuristen på Skolverket bakom mig? Ja. Stod Björklund bakom mig? Ja. Men hjälpte han mig då? Vågade han ta fighten med Skolinspektionen som vägrade att juridiskt pröva min anmälan? Nej, där svek han mig. Varför visade han inget intresse för att jag skulle JO-anmäla Skolinspektionen? Hur i helvete kan man göra så mot en lärare?

Vi har rejäla problem med hur vi kommunicerar med våra barn i våra skolor. Att sätta gränser och styra upp situationen för dem, nja, där är vi inte än… Och vi har samma problem med individer högre upp i systemet, som du förstår. Vi är ett fegt folk när det kommer till kritan. (Oj, vet inte vad Google translate rekommenderar där.) Vi är jävligt duktiga på att skriva fina dokument men att genomföra det i praktisk mening…

Men det visste du väl redan?

*
Andreas Schleicher är OECD:s chef för utbildningsfrågor samt Pisa-ansvarig.

**
SkolL 5:6
”Rektorn eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.”

SkolL 5:7
”I grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan får en lärare visa ut en elev från undervisningslokalen för högst återstoden av ett undervisningspass, om
1. eleven stör undervisningen eller på annat sätt uppträder olämpligt, och
2. eleven inte har ändrat sitt uppförande efter uppmaning från läraren.”

Anna-Karin Gustafsson är läraren som utbildade sig till skolledare och kommunikationsstrateg. Under 2014 publicerade hon boken ”Om konsten att rädda skolan – en vetenskaplig och praktisk reflektion”. (http://www.smakprov.se/bok/om-konsten-att-r%C3%A4dda-skolan-en-vetenskaplig-och-praktisk-reflektion/anna-karin-gustafsson/isbn/9789197949354)

Inför läsåret 2015/16 kommer hon att starta ett samarbete med psykologen, lektorn och konsulten Björn Nilsson (vid Göteborgs universitet) kring frågeställningen ”Vad kan socialpsykologin göra för en rektor?”