Ulf Larsson

Ordet mångfald har vunnit i det närmaste totalt burskap i Sverige det senaste decenniet. Att ordet har en ytterst vag betydelse och är förknippat med både positiva och negativa värderingar är knappast världshistoriens mest omtumlande semantikpåstående. Svaret på frågan om betydelse och värdeladdning beror helt enkelt på vem man frågar.

Men vad syftar ordet på inom universitetsbranschen?

Det satt min universitetslektorskollega Minton och försökte klura ut för en tid sedan. Diverse ordbokskonsultationer var inte till någon större hjälp; där angavs bara vaga betydelser som ”stort och varierat antal” eller mer specifika matematiska betydelser som ”jämn multipel”. Minton drog rätt snabbt slutsatsen att det knappast var matematikbetydelsen som var aktuell i akademiska sammanhang, utom möjligen inom matematikinstitutionerna.

Bakgrunden till funderandet var att han tillsammans med några kollegor varit tvungen att delta i en endagsutbildning i just mångfald. Den här utbildningen tog avstamp i ett av universitetets styrdokument, där man slog fast vikten av att främja ”(—) medarbetares, och då särskilt chefers och ledares, verksamhetsanknutna kunskap om olika aspekter av mångfald, jämlikhet och jämställdhet”. Utbildningen hade letts av en komplett skogstokig konsultpellejöns i snickarbyxor och rektangulära glasögon, som inte på något vis hade lyckats reda ut begreppen. Det enda som egentligen hade slagits fast var att mångfald inte bara var bra utan helt livsnödvändigt för universitetens verksamhet: ”En attraktiv studie- och arbetsplats, säger visionen, uppnås bland annat genom att arbeta strategiskt för en god arbetsmiljö, med respekt för mångfald och oliktänkande”, stod det i samma styrdokument, vilket hade delats ut till kursdeltagarna.

Fast det gällde tydligen inte all mångfald eller alla oliktänkande, hade Minton fått erfara när han föreslagit att man utifrån det faktum att andelen kvinnliga studenter inom hans ämne låg runt 80 % borde arbeta för att öka andelen manliga studenter. Inte heller hans frågor om varför inte mångfalden omfattade geografisk härkomst i Sverige eller hårfärg mottogs med annat än fördömande blickar och road ignorans. Men Minton hade framhärdat: Var det inte viktigt med både skåningar, gotlänningar och rödhåriga bland både medarbetare och studenter? Eller variation i ålder och politisk orientering?

Nej. Det var helt enkelt fel mångfald. Den mångfald man höll på att implementera inom universiteten avsåg främst kön, religion, etnicitet och sexuell läggning. Inte var man kom ifrån i Sverige eller var man stod politiskt.

Minton kunde inte begripa på vilket vis religionsbekännelse och ett visst slags etnisk bakgrund nödvändigtvis tillförde den akademiska verksamheten någonting, lika lite som han på allvar menade att till exempel en viss andel skåningar eller rödhåriga per definition gjorde det.

På kursen hade det också slagits fast att mångfalden bland annat ”speglar samhället”. Vad var poängen med detta? Jo att ”identifikationsprocesserna” underlättades mellan studenter och lärare om man arbetade mångfaldsorienterat. Varför en student med invandrarbakgrund nödvändigtvis skulle ha lättare att identifiera sig med en lärare från hens eller hens föräldrars hemland förblev dunkelt. Kunde man inte tänka sig andra identifikationsgrunder än etniska, religiösa och sexuella? Minton hade uppfattat starkt unkna ideologiska nyanser i detta resonemang – vilket märkligt nog snarare tycktes peka bort från mångfald i sitt envetna fokus på att definiera och ställa olika grupper mot varandra.

I Högskolelagen anges högskolans tre uppgifter tydligt: undervisning, forskning och samverkan med det omgivande samhället. Den sistnämnda uppgiften avser till exempel spridning av forskningsresultat till allmänheten och samarbete med myndigheter och näringsliv.

Både jag och Minton har ytterst svårt att se att implementeringen av den politiskt korrekta mångfalden, den som Minton gick på kurs om, per definition skulle vara positiv eller ens relevant för någon av högskolans tre uppgifter. Det handlar snarare om att mångfaldsidéerna blivit statsreligion i Sverige och att dessa emellanåt tämligen förvirrade idéer inte får ifrågasättas.

Resultaten blir emellanåt rent komiska, eller kanske snarare tragiska. En tid efter mångfaldsutbildningen beslutades det nämligen av institutionsstyrelsen på Mintons institution att samtliga kursplaner skulle innefatta ett ”mångfaldsperspektiv”.

Minton har fortfarande inte lyckats fundera ut vad exakt man avser med ”mångfaldsperspektiv”, inte heller hur i hela friden ett sådant skulle kunna vara relevant för kurser i grammatik och skriftlig framställning.

Han har funderat på att kanske ålägga studenterna att använda låneord från vissa noga angivna främmande språk för att luckra upp svenskans dominans av ordförrådet i de texter de producerar. Kanske kunde detta sägas vara ett ”mångfaldsperspektiv”?

Men det förslaget har han inte lagt fram ännu.