Mohamed Omar

Återigen sprider Rashid Musa, ordförande i Sveriges Unga Muslimer (SUM), dimridåer om det jihadistiska våldet. I artikeln ”Vi bör kunna säga nej till terror och ja till rättssäkerhet samtidigt” i webbtidningen Kultwatch den 9 juli befriar han de islamiska grundtexterna från allt ansvar. De som försöker hitta förklaringar till jihadismen i Koranen letar på fel ställe, menar han.

Men vad Musa inte nämner är att det i Koranen faktiskt finns texter som uppmanar till våld. Även om dessa texter inte själva kan förklara det jihadistiska våldet så torde de ha viss betydelse. Terroristerna som utförde attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 var religiöst hängivna muslimer som citerade Koranen. Musa kan säga att de inte var sådana muslimer som han gillar eller att de inte förstått Koranen såsom han förstår den. Men själva ansåg de sig vara goda muslimer som stred för den sanna tron. Uppenbarligen finns det olika sätt att tolka Koranen. Och uppenbarligen finns det en icke-obetydlig grupp muslimer som tolkar den jihadistiskt. Detta behöver diskuteras, inte smusslas undan.

Det är inte bara i Koranen det finns problematiska texter, utan även i haditherna, berättelserna om muslimernas profet Muhammed. I både Koranen och haditherna hittar man stöd för slaveri, heligt krig, plågsamma straff och teokratisk diktatur. De finns där sida vid sida med allmosor, bön, självbehärskning, barmhärtighet och frikostighet. Dessa texter tillkom i en annan tid än vår med helt andra värderingar. Men att texterna säger en sak behöver inte betyda att islam gör det. Islam är större än texterna och utvecklas ständigt. En sak som driver på utvecklingen är kritik och diskussion.

Rashid Musa påstår vidare att kriget mot terrorismen har gjort världen mera osäker. Islamiska Staten har bildats och hundratals muslimska ungdomar har rest från Sverige för att ansluta sig. Men han framför inte några belägg för att det är terrorbekämpningen som lett till ökad terror. Det kan mycket väl vara så att utan terrorbekämpningen skulle terrorn vara ännu mer utbredd och världen ännu mer osäker. Till skillnad från Musa tror jag att vi behöver göra mer för att motverka terrorismen, inte mindre. Passivitet är ingen lösning.

Det första ledare i det muslimska civilsamhället – som Rashid Musa – bör göra är att i klara och tydliga ordalag fördöma Islamiska Staten, den värsta av alla terrorgrupper som verkar i islams namn. Något han har vägrat att göra under förevändningen att frågan är ”islamofobisk”. Detta trots att han på Facebook den 14 februari 2014 skriver: ”Att inte ta ställning mot rasism och förtryck är också ett ställningstagande. Kanske den tydligaste formen av ett ställningstagande.” Har tanken slagit honom att det är just så hans vägran att ta avstånd från Islamiska Staten kan tolkas? Som ett tydligt ställningstagande FÖR Islamiska Staten? Jag tror inte att Musa stödjer Islamiska Staten. Jag eftersträvar klarhet.

Islamiska Staten är inte den enda jihadistiska terrorgruppen i Syrien. Muslimska Brödraskapet har sina egna väpnade miliser, vilka samarbetar med Al-Qaida. Därför kan det vara intressant att veta att Rashid Musa, trots uppmaningar, inte heller har tagit avstånd från Muslimska Brödraskapet. Han har tvärtom visat stöd genom att göra det så kallade ”rabiatecknet”, ett tecken som innebär att man visar fyra fingrar. Det är en sympatiyttring för Brödraskapets kamp i Egypten. I en konversation om Egypten på Twitter den 25 januari 2015 med Mathias Wåg, känd för sitt engagemang i Researchgruppen, skriver därtill Musa: ”Revolutionen har bara börjat”. Wåg undrar vilka Musa anser kan föra revolutionen vidare, varpå Musa svarar: ”Muslimska Brödraskapet och deras anhängare”. Musas sympatier för Brödraskapet, som i Syrien strider sida vid sida med Al-Qaida, sätter hans trovärdighet i fråga. Hur mån är han egentligen om att stoppa unga, svenska muslimer från att delta i jihad i Syrien? Hans sympatier för Brödraskapet gör mig också fundersam över hur allvarlig hans oro för muslimers mänskliga rättigheter egentligen är. Brödraskapets inställning till muslimers frihet att kritisera sin religion är välkänd, liksom dess diskriminerande politik mot muslimska kvinnor.

Musa fortsätter med att kritisera de som påstår att muslimer ALLTID motiveras av religion i alla sammanhang. Det är förstås helt absurt och mig veterligen en mycket sällsynt uppfattning. Jag tror att muslimer ibland motiveras av religion, ibland inte. Musa gör dock fel i att helt utesluta religiösa motiv som en av flera förklaringar av det jihadistiska våldet som sker i islams namn.

Tittar man på de svenska muslimer som har rest till Mellanöstern för att strida för terrorgrupper som Islamiska Staten och Al-Qaida så rör det sig ofta om mycket religiöst hängivna ungdomar. De flesta kommer från den salafitiska miljön och är djupt fientliga till andra tolkningar av islam såsom sufism och shiism. Man ser också i sociala medier att majoriteten av de som stödjer dessa terrorgrupper är religiösa personer med täta kontakter med moskéer, islamiska föreningar och islamiskt missionsarbete med salafitiska förtecken. Det är därför inte alls konstigt att ungdomar i just dessa djupt religiösa, salafitiska miljöer uppmärksammas av de som arbetar med att förebygga och hindra jihadistisk terrorism. Musa skriver raljant att det inte finns ”empiriska belägg för att moskébesök är inkörsporten till att hamna i Syrien”. Nej, att besöka en moské behöver inte alls vara första steget på en resa till Syrien, men av de som reser till Syrien för att strida för terrorgrupper har de allra flesta tidigare besökt moskéer, särskilt sådana med salafitisk profil. Det är därför helt rationellt att rikta sökarljuset mot dessa. Vi har inte resurser till att famla omkring på måfå.

Trots mina invändningar instämmer jag i Musas grundteser. Ja, brottsbekämpning i allmänhet och terrorismbekämpning i synnerhet är viktigt. Ja, det är viktigt att vi har en god beredskap mot terrorism. Ja, vi bör också försöka värna den svenska rättstraditionen i kampen mot terrorn. Och ja, vi bör kunna säga nej till terror och ja till rättssäkerhet samtidigt. Dock menar jag att Musas sätt att helt och hållet skylla jihadistisk terrorism på västs politik är oärlig och föga produktiv. Jihadismen är inte bara en reaktion på västs politik gentemot islamiska länder och dess våld riktar sig inte bara mot västerländska mål. Jihadismen är en ideologi som strävar efter att upprätta en teokratisk diktatur – detta oavsett vad väst gör – och dess främsta offer är muslimer och andra som bor i den islamiska världen. Den vill inte försvara muslimer i allmänhet från, för att tala med Musa, västerländska, liberala demokratiers ”grymma brott”, utan den vill utsätta muslimer för ännu grymmare brott i form av drakoniska, religiösa lagar och massmord på så kallade avfällingar och kättare.