Plus och minus, ljus och mörker, möjligheter och problem. Så kan livet framstå. Det borde också gälla den politiska debatten.

Varför matas vi ofta med felaktiga eller ofullständiga uppgifter i massmedia vad avser invandringen till Sverige? Ett par exempel:

– I en ledarartikel från november förra året, publicerad i Dagens Nyheter, står att läsa att Storbritanniens premiärminister, David Cameron, är fel ute när han talar om behovet av en diskussion om kostnader och volymbegränsningar. Det hävdas att invandrare i Storbritannien generellt sett arbetar mer, betalar mer i skatt och utnyttjar sjukvården mindre än genomsnittsbritten. När jag ställer frågan om underlag svarar skribenten omedelbart: det han skrev avsåg polska invandrare till England efter EU-inträdet 2004. På min vidare fråga till ledarredaktionen och tidningsledningen, om det rimliga i att DN på sin ledarsida innehåller direkta felaktigheter, får jag inget svar.

– I Sveriges Radio talas i ett inslag i morgonekot den 18 juni om att ett tystnadens samhälle håller på att breda ut sig i Sverige. Människor, som har sett brott begås, vill inte vittna. Polisens arbete försvåras och respekten för rättssamhället urholkas ytterligare. Förklaringen anges i svävande ordalag med hänvisning till den nya individualismen. Begripligt blir inslaget om det ses i ljuset av den ökade invandringen från samhällen där lojalitet med familj, klan och stam går före lojalitet med samhället i stort. Tilliten saknas till den större gemenskapen, vilket smittar av sig på det omgivande samhället. Allt detta skildras i Oxford-professorn Paul Colliers ”Exodus”, som kom ut för något år sedan och borde tjäna som en källa till ett nyanserat samtal om invandringens långsiktiga effekter.

Om vi inte ser verkligheten kan vi inte fatta riktiga beslut om rimliga åtgärder att hantera dem som kommit och kommer till vårt land. Några exempel:

– I Financial Times återges den 18 juni i år hur stor andel av de asylsökande som beviljades uppehållstillstånd förra året. I Tyskland var siffran ca 40 procent, i Frankrike ca 20 procent och i Sverige 80-90 procent.

– I DN angavs för en tid sedan att av de ensamkommande barnen visar sig i våra nordiska grannländer 60-70 procent vara över 18 år. I Sverige anges den siffran endast vara 10 procent.

– I USA har 90 procent av invandrande somalier arbete inom ett år. I Sverige är det tvärt om. Efter ett år har 90 procent av nyanlända somalier inget arbete. Bara hälften av de flyktingar som nu kommer till vårt land har arbete efter sju år (Dagens Industri, 2 juli 2015).

– Arbetslösheten för de inrikes födda är våren 2015 ca 4,5 procent medan siffran för dem med utrikes födda föräldrar är ca 14,5 procent ( statistik publicerad av Handelsbanken m fl).

Debattklimatet är i bästa fall på väg att förändras så att vi kan tackla frågan om invandring på samma sätt som vi talar om andra delar av samhället som sjukvård eller försvar. Plus och minus, möjligheter och problem. Oärlig massmedia och naiva myndigheter hjälper oss inte.

Henric Ankarcrona är civilekonom och har en MSc från Stanford. Efter uppgifter inom Saléns med kyltransporter, olja och flygtrafik ägnar han sig numera huvudsakligen åt kapitalförvaltning för stiftelser och olika styrelseuppdrag. Ett politiskt engagemang från 1970-talet lever vidare.