Ilan Sadé

När jag skrev essäsamlingen ”Frommare kan ingen vara”, som nu har ett drygt år på nacken, var avsikten framförallt att belysa de utopistiska tankebanor som präglar svensk politik och samhällsdebatt, samt det puritanska och stundtals sekteristiska förhållningssättet gentemot dem som undgått frälsningen.

Sverige är på många sätt inte landet lagom; det är ett land vars politiska och mediala toppskikt, liksom en försvarlig del av befolkningen, resonerar som om fred och välstånd vore någonting givet och landet kunde användas som råmaterial för ideologiska experiment. Detta är landet som tror sig ha klippt banden till historien och trätt in i en värld av abstrakta principer, värdegrunder och människosyner. Till råga på allt är det den romantiska, naiva 68-vänstern som har tagit greppet om viktiga institutioner och som därmed är den främste skaparen och uttolkaren av de abstrakta principerna.

Det finns nog ingen samtida företeelse som sätter igång det utopistiska, fromma tänkandet så förutsägbart och effektivt som invandringen. Förvisso inte så underligt, eftersom det finns en direkt koppling till utopiska idéer om att bygga ett nytt samhälle utan motstycke i den svenska historien, samt till den uppgörelse med rasism som var helt central när 68-vänstern föddes.

Delfrågorna är som bekant många, men om vi ska hoppa över allt snicksnack och gå rakt på kärnfrågan som är aktuell utifrån dagens migrationsmönster, lyder den: vilka blir följderna för ett nordeuropeiskt, kulturkristet, tämligen homogent land om landet under några årtionden skulle ta emot flera miljoner invandrare från företrädesvis Mellanöstern? Frågan är ytterst relevant. Det är bara att räkna lite försiktigt på dagens migrationsmönster, så kommer var och en att se att Sverige på några årtiondens sikt kommer att ha en helt annan befolkningssammansättning än idag, som ju i sin tur skiljer sig från sammansättningen för 20-30 år sedan.

Enligt SCB:s försiktiga huvudalternativ kommer 22 procent att vara födda utomlands år 2060, vilket ska jämföras med dagens 16 procent. Detta bygger dock på antaganden om minskad asylinvandring på några års sikt och under all tid därefter. Med den nuvarande svenska politiken verkar ett sådant antagande inte särskilt välgrundat – annat än om den ekonomiska och sociala situationen i Sverige urartar fullständigt om ett par år och attraktionskraften minskar. Utvecklingen under de senaste årtiondena talar också mot SCB:s huvudalternativ, givet att politiken inte förändras drastiskt, förstås. SCB:s ”höga” alternativ, som ter sig som mer sannolikt, ger istället resultatet 30 procent utrikesfödda år 2060.

När sedan de barn som föds av utrikesfödda föräldrar vägs in, och man även ser till befolkningens kulturella sammansättning i stort, är det tydligt att Sverige år 2060 kommer att vara ett land där den svenska befolkningen i kulturell bemärkelse (här inkluderar jag alla regionala identiteter och inhemska minoritetsfolk) är i mindretal. De största grupperna som sorterar under den allt mer missvisande samlingsbeteckningen ”invandrare” kommer med all sannolikhet att härstamma från arabvärlden, sydvästra Asien och östra Afrika.

Historien levs framlänges och förstås baklänges. När man är mitt uppe i nuet är det alltid svårt att ta ett steg åt sidan och betrakta det större skeendet. Om man anlägger ett längre tidsperspektiv än, säg, en politisk mandatperiod, ser man att det är fullt befogat att tala om en långsiktig folkvandring norrut: från Latinamerika till USA; från MENA och Sydvästasien till Europa. Är detta rentav jämförbart med den europeiska folkvandringstiden, mellan de två epoker som vi brukar kalla för antiken respektive medeltiden? Ja, varför inte? För mig, som på intet sätt påstår mig vara historiker, förefaller den historiska jämförelsen mest träffande, när alla likheter och skillnader vägs in.

Märk väl: detta skrivs utan normativa anslag, d v s utan ställningstaganden i frågan hur detta bäst hanteras och bemöts. Hur politiken bäst utformas för att hantera migration är en debatt som numera förs dagligdags i Sverige – om än valhänt och full av hätska utfall. Somliga, däribland flera politiska partier och ungdomsförbund, anser att medborgare av Konungariket Sverige faktiskt inte har rätt att bestämma någonting i dess frågor. Detta grundar man på postulatet att alla människor är lika mycket värda och liknande abstraktioner. Sedan får det bli vad det blir. Allt annat är ”att ställa vi mot dem”, uttryck för tvivelaktig ”människosyn”, o s v.

Konsekvent tillämpad skulle denna hållning leda till att nationen och idén om politiska, demokratiska enheter med nationen som bas blev en omöjlighet – ett omoraliskt misstag. Vad dessa personer i stället bereder mark för är de för-nationella imperierna. Men sådant besvärar kanske inte de frälsta ideologerna av dagens datum.

Om vi bara har förmågan att se lite längre fram i tiden än några få år, kan emellertid historien plötsligt göra come back i vårt tänkande. Kanske även i landet som tror sig ha klippt de där banden och flugit upp likt en heliumballong i de abstrakta begreppens himmel.