Ilan Sadé

Under sommaren är det vanligt att tidningarna skriver om sommarjobbare som sliter hårt för – enligt tidningarnas och fackets uppfattning – alltför låg lön. Sydsvenskan berättade nyligen om några hamburgarförsäljare på festivalen Sweden Rock i Blekinge som hade arbetat lite väl länge och intensivt under festivalveckan: 69, 67 respektive 57 timmar, utspritt på blott fem dagar. De hade trott att man skulle ha tid att ”kolla festivalområdet på dagarna”. ”Varför gick ni inte bara därifrån?”, undrade reportern.

Visst, att sälja hamburgare i 13-14 timmar per dygn låter som en pärs, även om det bara håller på i en veckas tid. Jag kan garantera att Arbetsmiljöverket har ett och annat att säga om saken. Samtidigt lämnar artiklar av detta slag en efterklang med en, i mitt tycke, olycksbådande dissonans. Denna förstärktes bara av diskussioner vid lunchbordet på min arbetsplats om hur Malmö stads praktikplatser för unga utan sommarjobb har gått från trädgårdsarbete i offentliga rabatter till att lära sig spela ett musikinstrument, samt av Patrik Engellaus på dessa sidor (3/7) återgivna möte med den bohuslänske målarmästaren som måste värva ukrainare för att få någonting gjort.

Sedan när började vi utgå från att hårt arbete och ansträngning är någonting fult?

Kalla mig gammalmodig, hjärtlös, eller vad ni vill, men jag är dels övertygad om att hårda prövningar är karaktärsdanande för människan, dels förvissad om att en nation som betalar sina egna för att de ska slippa göra sådant som gästarbetare gör i deras ställe är dömd till nedgång och fall. När såg vi senast en artikel om att ”Pelle stod pall i hamburgartältet – trots hällregn och fulla gäster”? Nej, just det.

Låt oss därtill lösa upp alla höger-vänsterlåsningar. Den klassiska socialdemokratin har en gång betraktat arbete som en i det närmaste förlösande verksamhet. Det skulle vara rättvisa, rimliga villkor och stopp för arbetsgivarens godtycke, men sedan skulle det j-lar i mig jobbas! Den nordiska socialdemokratin var mästare i konsten att suga upp befintliga idéer och moraluppfattningar, vilka redan hade lagt grunden för välstånd i Norden, och göra dem till sina. Flit och hög arbetsmoral var inledningsvis en del av paketet. För egen del föddes jag in i den vänstersionistiska, israeliska kibbutzen. Ingenting kunde vara den gamla stammens kibbutzmedlemmar (numera på utdöende) mer främmande än att klaga på arbetsvillkoren.

Faktum är att den klassiska vänstern har mycket gemensamt med de amerikanska idealen om flit och framgång, minus fördelningspolitiken, förstås. Förakt för arbete och uppkomlingar har snarare varit den gamla adelns kännetecken. Detta borde dagens så kallade vänster begrunda under någon paus mellan utspelen om hur det ska bli så attraktivt som möjligt att slå dank.

Jag ifrågasätter alltså om det verkligen är så illa ifall man som ung får utstå prövningar i arbetslivet, så länge man inte drabbas av skador eller blir lurad. Att sälja hamburgare under en festival låter som ett uppdrag som typiskt sett innebär långa pass under den korta, intensiva period då det varar. Det kan också vara på sin plats med lite större perspektiv. Det finns många, inte minst egna företagare, som jobbar 57-69 timmar i veckan. Vecka ut och vecka in.