Bitte Assarmo

Hon är djupt chockad, den gamla damen som ropar på mig när jag är på väg in i matbutiken. Det är en helt vanlig eftermiddag i förortens centrum, men för henne är det en dag av kris och kaos. Hon har just blivit rånad av två unga kvinnor.

Scenariot var det numera beprövade. En av de unga kvinnorna frågade på bruten svenska om vägen och distraherade den gamla damen medan den andra passade på att flinkt sticka ner handen i hennes väska och stjäla plånboken. Under den tid som hann gå innan den gamla kvinnan upptäckte stölden var båda rånarna borta.

Nu är hon förtvivlad så det skär i hjärtat, men hon är också heligt förbannad.

– Ser jag någon av dem igen så slår jag dem sönder och samman med käppen, säger hon som blev av med alla sina pengar just innan hon skulle gå in och handla mat.

Polisen som kommer till platsen försöker lugna henne. Talar om brott och straff och fängelse. Men hon är rapp i repliken:

– Gärna det! Hellre fängelse än ålderdomshem. I fängelset får dom bra mat och dom får komma ut. Jag skulle hellre tillbringa mina sista år där än på ålderdomshemmet. Det är ingen i det här landet som bryr sig om oss gamla men brottslingarna har minsann rättigheter.

Jag ser på henne att hon menar allvar. Att hon är intill döden trött på att bli behandlad som en andra klassens medborgare, medan hennes välfärd – den som hon en gång var med och byggde upp – bara blir mindre och mindre. Att hon är så rasande att hon mer än gärna skulle låta käppen vina över ryggen eller andra valda delar på de kvinnor som utnyttjade hennes vänlighet och stal alla hennes pengar, även om hon så riskerade fängelse.

Jag klandrar henne inte. Det gör inte polisen heller. De förstår henne och de är förtvivlade för hennes skull. Och en av dem vänder sig till mig:

– Åldringsrånen har ökat något hemskt de sista åren. Oftast handlar det om ligor från Östeuropa. De specialiserar sig på godtrogna äldre människor som är uppfostrade att vara vänliga, som inte vill avspisa en människa i nöd. Det utnyttjar de här personerna på det mest vidriga sätt. Och vi har helt enkelt inte resurser att ta tag i situationen. Vi får inte tag i de här förövarna. De åker fram och tillbaka över gränsen utan att någon har koll på dem.

Jag ser tårarna i den gamla damens ögon. Det är slut i skåpen där hemma, säger hon, och vad ska hon nu äta?

Jag har inget svar att ge. Jag kan bara hjälpa henne med det mest grundläggande. Mat för några dagar, kanske en vecka. Men tron på människorna, den kan jag inte ge henne tillbaka. Den försvann långt innan de båda utländska kvinnorna, på brottsturné i Sverige, rånade henne på hennes sista slantar. Rånet är bara den sista droppen i en bägare som länge fyllts med en allt beskare dryck i det land som gör anspråk på att vara en humanitär stormakt.

– Jag är så fruktansvärt trött på det här landet, säger hon innan vi skils åt. Jag är så trött på att vi gamla får så lite med av samhällets resurser. Att ingen står på vår sida. Att vi bara får det fattigare och fattigare. Jag är 84 år nu. Och jag trodde inte jag någonsin skulle säga det här men jag hoppas verkligen att jag inte behöver vara med alltför många år till. Det går inte att vara gammal och leva i Sverige.