Gästskribent Lars Hallén: Om förbjudna ords betydelser

Vid ett besök i Berlin för några år sedan fick jag i närheten av minnesmärket över Europas mördade judar syn på en skylt som visade mot ett annat minnesmärke över nationalsocialismens offer, nämligen ”Sinti und Roma”. Den avsåg det då ännu inte färdigställda ”Denkmal für die im Nationalsozialismus ermordeten Sinti und Roma Europas”. Tyskarna använder alltså två ord där man på svenska bara använder ett, något som aktualiserades för mig av Nils Lundgrens inlägg nyligen om ordet zigenare.

Det visade sig att benämningarna hade orsakat långdragna stridigheter. Ursprungligen hade förbundsregeringen tänkt sig ett minnesmärke över förföljda ”Zigeuner”, vilket dock inte accepterades av Zentralrat deutscher Sinti und Roma som ansåg att det var en ovärdig benämning. Den mindre intresseorganisationen Sinti Allianz Deutschland stödde däremot förbundsregeringens förslag. Till det kom att företrädare för Jenischer Bund in Deutschland und Europa gjorde anspråk på att också det jeniska folket, ett resandefolk i Central- och Västeuropa vars språk är ett icke-territoriellt minoritetsspråk i Schweiz, skulle erkännas som förföljda ”Zigeuner”.

Då det inte gick att uppnå en kompromiss tillsattes en utredning som ledde fram till ett beslut i förbundsrådet som gick emot önskemålen från Sinti Allianz och Jenischer Bund om ”Zigeuner” som samlingsbeteckning. I stället nämns ”Zigeuner” som det begrepp som användes när minoriteterna förföljdes. Dessa exemplifieras som Sinti, Lalleri, Lovara, Manusch och Roma. Roma och Sinti lyfts särskilt fram och har fått ge minnesmärket dess namn.

Begreppen överlappar. Ibland ses Roma som ett samlingsnamn, ibland som en delgrupp som skiljer sig åt från Sinti, en folkgrupp i Central- och Västeuropa och Norditalien. Ses Roma som en delgrupp uppfattas det som en östeuropeisk folkgrupp.

I Tyskland fastställdes således dubbelbenämningen Sinti und Roma i stället för Zigeuner trots att den faktiskt utesluter vissa grupper som också förföljdes som ”Zigeuner”. Det får ses som en politisk kompromiss. I Sverige har man gått ännu längre genom att som det förefaller helt enkelt byta ut termen zigenare mot romer, vilket skulle kunna uppfattas som att även sintifolket utesluts ur definitionen.

Är det bra? Vidgar man perspektivet från Sverige blir det uppenbart att det finns oenighet om egenbenämningen inom folkgruppen. Stigmatiseringen av ordet zigenare tycks dessutom främst drivas genom utomstående som finner anledning att pudla med stora åthävor om de råkar yttra vad de menar är ett förbjudet ord. Och finns det inte dessutom risk att ordet rom utvecklas negativt genom det sätt som det nu används i massmedierna och som därtill bland annat på grund av ljudlikheten kan påverka ordet rumän?

Lars Hallén är professor emeritus i företagsekonomi och har varit verksam vid flera lärosäten, som Göteborgs universitet och Uppsala universitet.