Tafsa inte på biblioteken

helena

Helena Edlund

Ingen kände mitt namn. Däremot var mina öknamn många och spridda. Jag var en av alla de högstadieelever som med en klump i magen strök längst korridorernas väggar, sökandes den snabbaste och minst riskabla vägen från klassrum till klassrum. Under lektionstid härskade en förvillande vapenvila. Rasterna möjliggjorde angreppen.

Värst av allt var luncherna. Redan i sjunde klass slutade jag att gå till matsalen – att antingen få sitta ensam eller, om jag vågade sätta mig vid ett bord där det redan satt andra, gång på gång uppleva hur alla andra då reste sig upp för att gå, blev för smärtsamt.

Hunger skadar inte.

Min tillflykt blev biblioteket i Kvissleby, vägg i vägg med min skola. Innanför mexitegelväggarnas bastion fann jag min frihet.

Hemma lurade alkoholismens demoner i skuggorna, inte heller där kunde jag sänka garden. Jag hade hellre dött än gått till fritidsgården – där tillät pedagogerna mina antagonister att härska genom att konstant relativisera såväl verbalt som fysiskt våld. ”Pojkar är ju alltid pojkar och har du inte gjort något som triggat dem..?”

Biblioteket var min trygga värld, och den skyddades av anonyma och tysta bibliotekarier med strama frisyrer och stora glasögon. Genom sin obestridliga auktoritet var de tysthetsnormens väktare. Inget effektivare vapen fanns än deras knivskarpa blickar och ett skarpt ”ssssssch!”.

Platsen var magisk. Få av mina angripare sökte sig dit och den som till äventyrs vågade sig in tycktes förlora sin destruktiva kraft mellan de villande bokhyllorna. Det var som om doften av tusentals volymer av inbunden kunskap och gammal mörkgrön heltäckningsmatta avväpnade även de mest destruktiva och högljudda.

Högstadiets lunchraster försåg mig måhända inte med så mycket kroppslig spis, men med desto mer näring för själ och sinne. Hur många mil jag vandrat med ögonen fästa vid bokryggarnas titlar vet jag inte, men de är många.

Det var där jag lärde mig avkoda klassifikationssystemet och ana vilka rikedomar som dolde sig bakom Cea, uKj.45 eller Kc.3. Det var där jag stiftade bekantskap med Rousseau, förfasades över slaget om Stalingrad och lärde mig skillnaden mellan lantrashöns och hybridhöns. Det var där jag inledde min livslånga vänskap med Mariadöttrarna efter att ha läst boken ”Evangeliskt klosterliv i Sverige” (inbunden i ilsket orange). Det var där mitt ungdomliga sökande efter mål och mening fick näring. Det var där jag för första gången vågade närma mig mitt livskall – att tjäna som präst.

Dold för världen i mitt gömställe i skarven mellan två bokhyllor på biblioteket i Kvissleby, föddes min fascination för den mångfacetterade världen och hur människans förmåga att välja ont eller gott skapar vår verklighet. Där mötte jag ord och tankar som bekräftade mig och mitt värde. Där förstod jag att förändring var möjlig. Där och då beslutade jag mig för att kämpa för en framtid.

Jag överdriver inte när jag påstår att jag står i personlig tacksamhetsskuld till biblioteken som institution, till varje skattekrona som försett dem med innehåll och till varje hyschande bibliotekarie som möjliggjort min barndoms enda fristad.

Till tysthetsnormen.

Vad hade jag varit utan dem?

Det går aldrig att sia om något som ”kunde ha varit”, men en vild gissning är att jag aldrig hade blivit den första i släkten som studerat på universitetet om jag inte haft tillgång till det där biblioteket.

Kanske är det därför jag känner en sådan sorg över bastionens fall. Biblioteken står under angrepp. De fasta murar som både symboliserat bildningens värde och förmedlat själva kunskapen till generationer, skälver under murbräckor av kulturrelativism och bildningsförakt.

Varken ansvariga politiker eller bibliotekens chefer verkar tro på uppdraget att tillgängliggöra genom upprätthållande av ordning och regler. Istället svamlas om ”bibliotekshöger”, förlegade tysthetsnormer och socioekonomiska faktorer. I sin iver att behaga de krafter som inte respekterar varken bildning eller medmänniskor, förvandlas biblioteken till fritidsgårdar. I sin strävan att finnas till för alla, finns man snart inte till för någon.

Så låt mig tala klarspråk till er: Genom att tafsa på bibliotekens roll som bildningens och tystnadens refugium, bekräftar ni beteendet hos personer som enligt sunt bondförnuft borde få lära sig att hålla käft, veta hut och respektera sina medmänniskor. Får de lära sig det, är chansen stor att de upptäcker bibliotekens verkliga skatter.

Personer som motiverar ett vandaliserande av biblioteken med att man ”inte har något att göra”, bör mötas av upplysningen att det är just vid sådana tillfällen som man lämpligen läser en bok.

Samtidigt är ert svek avgrundsdjupt. Ni sviker pensionären som vill läsa tidningen men som inte har råd med prenumerationen. Ni sviker barnet vars förälder aldrig läser en enda saga. Ni sviker den kunskapstörstande tonåringen med den skrämda blicken.

Blicken som var min.