Thomas Gür

I tisdagens riksdagsomröstning om vårändringsbudgeten förstod jag inte vad de Allians-ledamöter som fanns i kammaren och avstod från att rösta när Alliansens motion om vårändringsbudgeten kom upp till omröstning, ens gjorde där.

Hade det inte varit bättre att de inte visat sig i kammaren istället för att där behöva manifestera den politiska impotens som Decemberöverkommelsens snöpning bestått dem med?

Vad förnedrande det måste vara att vara folkvald, att hindras från att rösta på det förslag som ens eget parti har lagt fram och att medelst partipiskan tvingas till kammaren för demonstrera den förnedring det måste innebära att lägga ned sin röst för ett förslag som man formellt ställt sig bakom. (Likt krigsfångar som nödgas paradera i segrarens triumftåg.)

Och sedan det pedagogiska motlut man måste ta sig an, för att för väljarna förklara sig och åter be om förtroende att representera dem, så att man kan få igenom sin egen politik – den som man alltså inte kommer att få rösta på fram till 2022.

Om handlingen inte vore så förkastlig, skulle jag nästan kunna tycka synd om dem.