SAGAN OM UNIVERSITETET Del 2: Den könsmedvetna pedagogiken

Ulf

Ulf Larsson

Det har blivit dags för ett nytt kapitel i Sagan om universitetet. Den här gången ska jag berätta om några händelser inom domänen könsmedveten pedagogik som vår bekant Minton fick vara med om för några terminer sedan.

En vinterdag fick Minton ett agiterat mail från en av sina grammatikstudenter. Studenten var missnöjd med framför allt kurslitteraturen: av totalt sju titlar var bara två skrivna av kvinnor. Hur hade den som konstruerat litteraturlistan resonerat här? Och vad ämnade Minton/universitetet göra åt saken? Studenten kunde inte under några villkor tänka sig att tentera en kurs som präglades av en sån patriarkalisk bakåtsträvaranda. Minton förklarade att kurslitteraturen valts på rent kvalitativa grunder; texterna var helt enkelt de bästa inom sina respektive grammatiska delområden. De bästa? På vilka grunder ansåg sig Minton ha rätt att avgöra det? I själva verket var hans svar bara ännu ett exempel på manlig härskarteknik, hette det några turer senare. Varvid Minton ilsknade till och meddelade att det kanske inte var alldeles orimligt att han som disputerad lärare hade bättre koll på just de här sakerna än en student på grundkursen. Palavret blev värre och värre. Ytterligare några turer senare slog Minton fast att ”Shit happens!” utan att närmare precisera vad han avsåg, och lade för säkerhets skull till att ”Du kan ju alltid skita i att tentera kursen”. Med detta avslutade han mailkorrespondensen.

Av den här anledningen befann sig Minton någon vecka senare på Kommandorans tjänsterum. Kommandoran hade titeln akademichef, och basade som sådan över hela den institution där Minton jobbade. Eller akademi, som det hette efter den senaste omorganisationen där Kommandorans tjänstetitel ändrats från prefekt till akademichef. Öknamnet kom sig av att hon hade vissa utseendemässiga likheter med den schweiziska skådespelerskan Ellen Widmann, som på 1970-talet blev känd för miljoner svenskar i sin roll som fattighusföreståndarinnan i tv-serien Emil i Lönneberga. Men vissa menade att likheterna med den fiktiva karaktären Kommandoran var fler än så.

Februariförmiddagen silade in ett gåsfärgat blask i rummet. Kommandoran inledde med att läsa upp några delar av universitetets jämställdhetsplan. Där kunde man hitta fingervisningar om framtidens färdriktningar. Det centrala här var en passus där det stod att en central uppgift för framtidens universitet var att utveckla en

” [—] könsmedveten pedagogik där studentinflytandet och den därmed förbundna kunskapen om jämställdhet ses och ianspråkstages som en akademisk resurs.”

Vad trodde nu Minton att det här betydde i en förlängning, undrade Kommandoran.

Jo, som han säkert kunde räkna ut så innebar det konkret att han var tvungen att ändra kurslitteraturlistan för sin grammatikkurs. Universitetet kunde inte ställa sig bakom ett så flagrant exempel på genusobalans, särskilt inte på en så initial och danande nivå som grundkursen. Det här var ett lysande tillfälle att visa att man tog genus och studentinflytande på allvar.

Minton fick därför som direktiv att omgående justera litteraturlistan så att det blev minst tre titlar av kvinnliga författare. De eventuella kvalitetstapp som Minton varnade för fick anses vara

marginella och på det hela taget subjektiva. Det kunde väl hur som helst inte vara något fel med en mer kvinnlig grammatikdiskurs?

Eftersom det var förknippat med en del svårigheter att akutändra litteraturlistor mitt under pågående termin, fick det hela lösas på så vis att de studenter som så ville kunde välja den nya, mer genusbalanserade kurslitteraturen medan de andra kunde köra på enligt tidigare planer. En sån manöver sände ut tydliga signaler om att man var inriktad på dialog och öppenhet, inte på monolog och slutenhet. Och dessutom låg det helt rätt i tiden eftersom Rektor nyligen utlovat en storslagen ekonomisk bonus till den akademi som mest förtjänstfullt lyft och drivit genusfrågor i den riktning som universitetets styrdokument formulerat. Pengar behövdes alltid, slog Kommandoran fast – i synnerhet efter den senaste omorganisationen från institutioner till akademier, där bara IT-detaljen och nya brevpapper/kuvert gått på åtskilliga miljoner kronor.

Minton packade ihop sin portfölj och gick dyster och ilsken till sitt rum för att ta itu med ändringarna. Några frågor tog form under eftermiddagen:

Var det verkligen rimligt att studentinflytandet omfattade kurslitteraturens utformning?

Fanns det en manlig respektive kvinnlig grammatik? Vad kännetecknade i så fall dem?

Vad kunde det leda till att ha olika litteraturlistor för samma kurs?

Kommandoran hade rundat av sittningen med att recitera ytterligare lite studentkritik. Det gällde det faktum att Minton i en del spontana språkexempel så gott som uteslutande hade använt sig av manliga författare som Strindberg, Ekelöf, Carl-Johan Vallgren och Harry Martinson. Det vore förnämligt och önskvärt om han kunde undvika detta i fortsättningen. Minton hade invänt att han i ett annat delmoment lät studenterna detaljanalysera texter av Kerstin Ekman och Unni Drougge. Men det hjälpte inte.

När Minton samma kväll satt med några glas vin tänkte han på Thorilds text ovanför ingången till aulan i Universitetshuset i Uppsala:

Tänka fritt är stort men tänka rätt är större

Givet att universitetens uppgift var att förvalta den fria tanken, kom Minton fram till att Thorild måste ha blandat ihop begreppen. Men så var han ju också man.