Patrik Engellau

Det är en historiskt ny situation när vi invaderas inte av fiender, utan av folk vi tycker synd om. Vi måste skaffa oss ett genomtänkt förhållningssätt.

I ett svenskt perspektiv är den moraliska olägenhet som representeras av romska tiggare och flyktingar som drunknar i Medelhavet egentligen densamma. I båda fallen handlar det om människor som på grund av besvärande omständigheter i sin ursprungsmiljö gör anspråk på att någon annan – du och jag till exempel – ska hjälpa till att bära deras bördor.

I åtminstone två viktiga bemärkelser är situationen ny. Den första nyheten är att de utsattas belägenhet spelas upp för oss visuellt på ett pregnant och tydligt sätt som förut praktiskt taget aldrig var för handen. Vi ser dem, helt enkelt: tiggarna inför våra ögon in real life, flyktingarna i skarpa tv-bilder.

Det nya är inte att lidandet är större än tidigare. Världen har blivit bättre och rikare under de senaste årtiondena, så det faktiskt existerande lidandet har snarast minskat. Men det av oss på nära håll betraktade lidandet har ökat kraftigt.

Det kanske låter cyniskt, men det är nog sant, att det lidande vi tidigare inte såg inte besvärade oss så särskilt. Vi, alltså Sverige, satte av en procent av BNP till u-hjälp och så var det klart med den saken.

Den andra nyheten ger problemet oanad komplexitet. Dilemmat har fått potentiella dynamiska effekter. Om vi av medkänsla och godhet löser de utsattas problem – ger tiggarna rika allmosor och låter kommunen ta hand om deras barn och boendeproblem; om EU-flottan samlar ihop alla osäkra flyktingbåtar och tryggt tar flyktingarna till Sicilien – så vet vi att problemen inte minskar, utan ökar. Det finns miljontals europeiska romer som skulle ta chansen om den gavs. Från Afrika skulle flyktingströmmarna mångdubblas om det blev lättare att ta sig till frihet och försörjning i europeiska välfärdsstater. Så var det inte förut. Ingen oroade sig för att Sverige skulle överlupas av tanzanianer bara för att vi ökade biståndet till landet i fråga.

Jag kan inte på rak arm komma på någon likartad situation i historien. Normalt har folk hotats av invasion av fiender och då har det inte varit svårt att hitta moraliska skäl att göra motstånd. Nu hotas vi av invasion från folk som vi tycker synd om. Då är det inte så lätt att göra motstånd med bibehållen moralisk självrespekt.

Ett vanligt, men enligt min uppfattning, ohållbart sätt att trassla sig ur det moraliska dilemmat är att peka på människosmugglares avskyvärdhet. ”Vi måste stoppa tiggarna och båtresorna, för det är bara ohederliga smugglare som gör sig pengar på verksamheten”, säger folk utan att tänka på att de utsatta faktiskt väljer att anlita smugglare.

Andra föreslår att vi monterar ned välfärdsstaten för att minska de utsattas ekonomiska incitament att söka sig hit. Då kan vi, menar de, öppna gränserna och slippa skämmas. Jag tror inte på det. Romerna kommer inte hit för att vädja till välfärdsstaten utan till enskilda medborgares dåliga samvete. Vi måste ha gränser och kontrollerade volymer.

Jag tror, försöksvis, att vi behöver påminna oss och återta en del gammalt svenskt bondtänkade. En sorts bondtänkande är att man inte ska tigga eller på andra sätt ligga andra till last. Fram till år 1965 var det rentav förbjudet att tigga. En tiggare kunde enligt lösdriverilagen straffas med tvångsarbete. Att den sortens tänkande fortfarande finns kvar i våra sinnen illustreras av att de svenska tiggarna låtsas sälja en tidning, vilket är en sorts fikonlöv. Det skapar en för båda parter delvis falsk, men ändå förlåtande, känsla av jämlikhet.

Enligt detta gamla bondtänkande ska romer inte tigga och varken svenskar eller invandrare ska i onödan ligga andra till last.

Detta fragment av svenskt bondtänkande återfinns i det attitydpaket som tjänat Sverige väl åtminstone sedan 1800-talet, troligen mycket längre, ett attitydpaket som är ett fundamentalt inslag i den svenska kulturen. Man kan förtala och förlöjliga den svenska kulturen hur mycket man vill, men faktum kvarstår, den har gjort Sverige till det framgångsland vi är. Vi bör erkänna att den svenska kulturen, liksom den övriga västerländska, faktiskt är överlägsen andra kulturer. Det är ju just på grund av västerlandets fördelar som flyktingar söker sig hit.

Den utlänning som kommer hit med andra ambitioner än att få åtnjuta tillfälligt beskydd måste alltså a) försörja sig själv och b) övertyga Migrationsverket om sin ärliga strävan att integrera sig även kulturellt. Hur b) ska gå till har jag inte tänkt ut. Kanske räcker det med något så kortfattat som en motsvarighet till den trohetsed som amerikanska invandrare tvingas svära. Den som lovat hålla sig till ”en odelbar nation under Gud” kan i alla fall knappast sticka iväg och krigsluffa i Mellanöstern.

Sedan kan vi anpassa de årliga invandringsvolymerna efter vad den svenska kulturen förmår absorbera.

Sådana här saker bör vi prata om medan vi ännu har någon sorts handlingsfrihet, vilket betyder nu.