Det är vanligt med studiebesök i moskéer, men många muslimer är ointresserade av kyrkor

mohamed omar

Mohamed Omar

Under de många år som jag har umgåtts med religiöst aktiva muslimer i moskéerna har det slagit mig hur lite de flesta av dem vet om andra religioner. Jag har många gånger hört muslimer säga att kristna ”tillber tre gudar”. Jag har hittills inte träffat en muslim i Sverige som på allvar har försökt förstå hur de kristna själva uppfattar treenighetsläran.

Men det var bara ett ganska harmlöst exempel. Det finns hur många som helst. Man får ofta höra att kristna ”ber till statyer och kors istället för till Gud”. Det viktiga är inte enskilda anekdoter om vissa muslimers fördomar utan den anda av förakt för andra religioner som, med få undantag, genomsyrar en stor del av det tongivande moskéfolkets sätt att tänka.

Det är omöjligt att umgås med aktiva muslimer i moskéerna utan att förr eller senare stöta på detta förakt. Det finns förstås hyggliga muslimer som behandlar kristna med respekt men man kan inte komma ifrån att föraktet ändå är utbrett och är ett problem.

Den stora boven är wahhabismen, en sekt som uppstod på 1700-talet och som spridits över hela världen med hjälp av saudiska oljedollar. Det är inom wahhabitiska miljöer man finner de värsta attityderna mot andra religioner, men, och detta är viktigt, även mot andra muslimer.

Om det bara vore så att det var enskilda lekmän som stod för denna, låt oss kalla det fobi, skulle inte problemet vara lika stort. Tyvärr är det inte så. Föraktet för andra religioner förkunnas av de religiösa ledarna från predikstolarna. Man hånar andra religioner och gör verbala karikatyrer av deras läror.

Hånfulla attityder mot andra ses som ett problem i vårt samhälle, särskilt i förening med öppna eller förtäckta hot om våld, medan dessa attityder inte bara tolereras utan till och med uppmuntras av många muslimska, religiösa ledare. Dessa vill underblåsa fördomarna och föraktet mot andra religioner för att på så vis få sina församlingsmedlemmar att känna sig överlägsna, stärka dem i deras identitet och hindra dem från att öppna sig för omvärlden.

Moskén i Uppsala domineras av wahhabitiska aktivister vilka har sina religiösa förebilder och lärare i Saudiarabien. Moskén besöks regelbundet av predikanter från denna wahhabitiska diktatur. Jag försökte under några år påverka moskén i en annan riktning genom att bjuda in predikanter som stod för andra tolkningar av islam. Vi försökte också ifrågasätta den dogmatiska och slutna mentaliteten och väcka debatt. Till ingen nytta. Vi, en handfull fattiga idealister, kunde inte mäta oss med de stormrika saudierna.

På grund av hot om våld har jag och mina vänner slutat gå till moskén och gett upp alla försök att motverka wahhabismen där. Det enda man kan hoppas på är att en ny generation muslimer, som fått sin utbildning i Sverige, en dag ska göra uppror. Det verkar dock avlägset.

Moskén i Uppsala tar emot studiebesök flera gånger i veckan. Skolor, företag, föreningar och kristna församlingar som vill veta mer om islam. Dessa är överlag omedvetna om den interna kampen inom islam om tolkningsföreträdet. De tror att de helt enkelt besöker en moské. De tror att det budskap de får höra är detsamma som ”islam”.

Anledningen att moskén i Uppsala och många andra moskéer i världen har den karaktär den har beror inte främst på att muslimer finner wahhabismens budskap mer attraktivt än andra inriktningars. Det beror till stor del på en sak: pengar. Med pengar vinner man inflytande. Hade grupper som stod för andra tolkningar haft tillgång till samma pengar hade många moskéer i världen haft en annan karaktär och besökarna hade fått höra ett helt annat budskap.

Faktum är att dessa studiebesök stärker wahhabiternas makt på bekostnad av andra mindre resursstarka grupper genom att ge dem legitimitet och upphöja dem till islams officiella företrädare i Sverige. Muslimer som står för andra, mera progressiva tolkningar av islam marginaliseras.

Under den tid då jag försökte förändra moskén slog det mig att den muslimska församlingen var totalt ointresserad av andra religioner. Här tog man emot studiebesök efter studiebesök och aldrig kom man på tanken att man själv borde ta och besöka en kyrka. Detta trots att kristofobin överlag är större bland muslimer än islamofobin bland de kristna.

För många muslimer är också kristofobin ett icke-problem. Man anser inte att fördomar mot kristna är något som man behöver göra något åt. Hos många kristna däremot, inte alla, finns det en idé om att fördomar mot islam inte är något bra. Det är därför man besöker moskéer. Det finns till exempel kristna som är engagerade mot islamofobin, men hur många muslimer är engagerade mot kristofobin?

Alla dessa kristna tanter som besöker Uppsalamoskén och artigt och försynt ställer frågor till imamen borde göra något slags intryck på honom. Få honom att fundera på sin egen inställning till kristendomen. Men icke. Han vet allt som han behöver veta. Han är på den rätta vägen och det räcker.

Saken är den att imamen inte ens bryr sig om att lära sig något om andra muslimer. Om muslimer som tolkar islam annorlunda än han själv gör. Det ses som syndfullt att besöka en moské som tillhör en annan inriktning av islam och delta i deras gudstjänst eller undervisning.

De värsta tokfundamentalisterna, wahhabiterna, är inte en obetydlig sekt i islams utkanter. Nej, de kontrollerar de flesta stora moskéerna i Sverige och har tillgång till ett enormt ekonomiskt, politiskt och moraliskt stöd från diktaturen Saudiarabien, världens största sponsor av terrorism. Det är en regim som inte bara förföljer och diskriminerar andra religioners bekännare, utan även oliktänkande muslimer.

Jag har sett otaliga skolklasser, kristna församlingar och andra föreningar komma på studiebesök till moskén i Uppsala. Trots att de nästan alltid möter okunniga guider som knappt kan uttrycka sig på svenska och som ger korthuggna och obegripliga svar på frågor, fortsätter de att komma. Från moskéfolkets sida har jag dock aldrig upplevt motsvarande intresse för icke-islamiska religioner och livsåskådningar.

Det är anmärkningsvärt. De flesta svenskar är inte troende kristna i traditionell mening. Men svenskarna är kulturkristna. Vårt land har varit kristet i tusen år. Vår almanacka är full av kristna högtider. Man kan tycka att det borde vara intressant för de muslimska nysvenskarna oss att lära sig något om den religion som har präglat vår kultur.

Det finnas, anser jag, ett större behov för muslimer att företa studiebesök till kyrkor än vice versa. Ändå är det fler kristna som besöker moskéer än muslimer som besöker kyrkor.

Kyrkor bjuder ständigt in imamer till sina tillställningar. Jag har vid flera tillfällen talat i kyrkor, både i egenskap av poet och i egenskap muslimsk tänkare. Jag skulle önska att också kristna, präster såväl som författare och tänkare, fick besöka moskéer och berätta om sin tro. Det skulle motverka kristofobin, men också islamofobin, eftersom det skulle visa att muslimer är förnuftiga människor som är intresserade av dialog med andra.