Hur kan någon tro på socialismen idag?

Nils Lundgren

Nils Lundgren

I DN:s kulturdel torsdagen den 9 april fröjdades Jan Eklund över resultatet av den brittiska tidskriften Prospects omröstning om vilka som är årets ”World Thinkers”. De tre största är, enligt Prospects läsare, Thomas Piketty, Yanis Varoufakis och Naomi Klein, alla kända vänsterpropagandister. ”Nu blåser det samtida vänstervindar i idédebatten” jublar Jan Eklund och menar att ”de unga i massarbetslöshetens Sydeuropa har tappat tron på gamla lösningar”.

Så där låter kulturvänstern alltid. Den låtsas att det finns ett annat ekonomiskt system som är en lösning på världens ekonomiska och sociala problem.  Vi måste överge kapitalismen/marknadsekonomin och ersätta den med ett system där inte bara en avgränsad offentlig sektor utan hela ekonomin styrs genom politiska beslut, dvs. socialism. Kulturvänstern har inte tappat tron på gamla lösningar, trots att världen har testat sådan socialism i många hyfsat välkontrollerade experiment i snart hundra år och funnit att det inte verkar funka.

Sovjetledningen införde från 1922 socialistisk planhushållning i ett land som vadade i naturtillgångar och fick faktiskt till en hel del ekonomisk tillväxt fram till 1939. Att några miljoner svalt ihjäl i landets kornbod Ukraina har kommunister tagit lätt på. Skall man göra omelett måste man krossa ägg. Efter 1945 fick sovjetledningen ytterligare nästan ett halvsekel på sig att återhämta sig från världskrigets förstörelse och åstadkomma långsiktig tillväxt.  Och visst! Krigets effekter hade varit förödande, men det var de i Västtyskland också som med marknadsekonomi återhämtade sig redan under 50-talet. Det är det vi kallar ”det tyska undret”. Västtyskland blev snabbt ett av världens rikaste länder. Sovjetunionen förblev fattigt.

Efter andra världskriget kom ett stort antal tester av socialism kontra marknadsekonomi. Järnridån sänktes ner och delade Europa i ett västligt marknadsekonomiskt system och ett östligt socialistiskt. Resultatet?  Västeuropa blev rikt, Östeuropa fattigt. Någon kanske tror att det beror på att Västeuropa redan var mera utvecklat än det Östeuropa som hamnade öster om järnridån och därför hade ett försprång. Och ja, något ligger i det. Men kvar står att Finland drog ifrån sitt systerland Estland på ett otroligt sätt och att det framstående industrilandet Tjeckien snabbt kom långt efter Finland och Norge. Femton år efter kriget spelade de i helt olika ekonomiska divisioner.

Genom historiens list kom dessutom ett par nästan laboratorieartade experiment att genomföras. Två hyggligt homogena länder, Tyskland och Korea, kom att delas i två delar, en med marknadsekonomi och en med socialistisk planhushållning. Hur gick det?

Västtyskland och Sydkorea lyckades strålande, men Östtyskland och Nordkorea blev fattiga och tvangs spärra in sina medborgare med murar, taggtråd och landminor för att de inte skulle fly till välståndet i Västtyskland och Sydkorea. Det ena experimentet gjordes i Europa och det andra i Ostasien, vilket ger ett visst stöd till hypotesen att de olika utfallen berodde på skillnaderna i ekonomiska system, inte på allmänkulturella skillnader.

Ett liknande test fick vi i det kinesiska kulturområdet. Fastlandskina fick socialistisk centralplanering från 1949 till 1978, medan tre andra kinesiska områden, Taiwan, Hongkong och Singapore, fortsatte med marknadsekonomi. Samma resultat! De senare blev rika länder i västerländsk mening, medan Kina, även nu efter mer än trettio år med marknadsekonomi och snabb ekonomisk tillväxt fortfarande är utfattigt.

Många tycks missförstå innebörden av upplysningen att Kinas BNP just nu blir större än USA:s. Men kineserna är mer än fyra gånger så många som amerikanerna, så de har enormt långt kvar för att komma i närheten av amerikansk eller västeuropeisk levnadsstandard. Om Kinas BNP växer med 5 procent per capita varje år i framtiden och USA:s växer med bara 2%, är Kina ikapp i mitten av 2060-talet, dvs. om ca ett halvt sekel. Eftersom Kinas demografiska struktur är ofördelaktig på grund av enbarnspolitiken och upphinnandeeffektens bidrag till tillväxten minskar, så det kan ta mycket längre tid än så.

Att Kina i en mening är ikapp USA är för den skull inte ointressant. En gigantisk BNP ger inte välstånd, när den skall delas av så många, men den ger en maktelit enorma resurser att satsa på militär och ekonomisk maktutövning. Detta brukar dock inte anföras som argument för socialismen av vänsterintellektuella.

Dessa gigantiska experiment är naturligtvis inte laboratoriemässiga i naturvetenskaplig mening, men ett induktivt resonemang ger starkt stöd för slutsatsen att marknadsekonomi medför oerhört mycket högre ekonomiskt välstånd än en socialistisk planeringsekonomi. Så varför finns det fortfarande socialister?

Eller finns det inte det? Är det så att de som presenterar sig som socialister numera menar något annat med ordet socialism. Menar de kanske en marknadsekonomi med stränga statliga regler för företagen, med en stor offentlig sektor och med en utjämnande statlig fördelningspolitik? Men då menar de ju socialdemokrati, något som doktrinära socialister har föraktat och skällt för revisionism och socialfascism. I den meningen är Ed Miliband, François Hollande och Stefan Löfven socialister, men det vore väl bättre att säga som det är och kalla det för socialdemokrati då.

Vänsterintellektuella debattörer har dock under det senaste halvseklet kritiserat även detta socialdemokratiska (eller socialliberala) samhälle med väsande förakt. Jag har svårt att tro att de inte tänker sig ett helt annat ekonomiskt och socialt system, något som ligger långt från ett välskött socialdemokratiskt samhälle på marknadsekonomisk grund. Men de är kanske de enda socialister som finns kvar idag? Ett antal journalister, kulturarbetare och etniska Södermalmsbor i livets mitt och deras systrar och bröder i västvärlden. De är visserligen inte så många, men de är vältaliga och bör avkrävas förklaringar i öppen debatt. Hur kan de tro på socialismen som om och om igen har prövats runt om i världen och visat sig oförmögen att skapa ekonomiskt välstånd för vanligt folk?

Kanske är sådana socialister i grunden inte intresserade av ekonomiskt välstånd. Kanske föraktar de ett ytligt konsumtionssamhälle baserat på konkurrens och egoism och vill se människor förädlas i ett socialistiskt samhälle där samhällsmoral och kulturintresse dominerar och konsumtionshetsen är borta. Jag läste om ”den nya sovjetmänniskan” i Ny dag redan på femtiotalet och under sjuttiotalet hyllades den kinesiska kommunismen av västvärldens vänsterintellektuella just för att den skapade en sådan ny människa.

Hur lyckades då de socialistiska samhällena ut i de avseendena? Tja, socialismen tycks inte ha fostrat ansvarskännande, solidariska och kulturintresserade medborgare. Vi ser mest korruption, egoism, nepotism och kulturlöshet i Ryssland, Kina, Uzbekistan, Rumänien osv.

Lättköpta poänger? Sparkar jag på den som ligger? Nja, the chattering classes ligger inte direkt försvarslösa på gatan. De sitter i TV-soffor och på de fina tidningarnas och tidskrifternas redaktioner. De borde upp till bevis och förklara hur de kan tro på en samhällsidé som trots alla fullskaliga experiment under hundra år inte har kunnat lägga grunden för vare sig ekonomiskt välstånd, medborgarmoral eller kulturellt engagemang någonstans.

Förståndigt folk har förlorat tron på sådana gamla lösningar som socialismen.