Den unge rapartisten Einár sköts nyligen ihjäl i Stockholm, och han hyllas nu av stora delar av det politiskt korrekta kultur- och medieetablissemanget. Någon tyckare beskrev honom till och med som ”ett musikaliskt geni”. Jag hade aldrig hört Einárs musik tidigare, men av nyfikenhet lyssnade jag på ett par låtar på Youtube samt läste några av hans rap-texter.  

Det är naturligtvis meningslöst att diskutera musikalisk/artistisk kvalitet eftersom det i slutändan är en fråga om tycke och smak. Men man kan rent objektivt konstatera att det inte krävs särskilt mycket musikaliskt hantverkskunnande för att producera den typ av musik Einár ägnade sig åt. Att grabben skulle ha varit ett musikaliskt geni känns alltså milt uttryckt som en överdrift.  

Då återstår texterna. De Einár-texter jag tagit del av handlar uteslutande om vapen, kriminalitet, narkotikahandel, narkotikabruk och livet i kriminella gängmiljöer, bitvis kryddat med grova, sexistiska kommentarer om tjejer. Texterna innehåller ingen som helst kritik av det kriminella levernet, våldet och macho-attityderna. Där finns inte heller minsta ansats till samhällsanalys eller alternativa perspektiv på gänglivet och brottsligheten. Einárs textförfattande verkar bara ha gått ut på att glorifiera och romantisera livet som förortsgangster och de värderingar och attribut som förknippas med denna asociala livsstil.  

Exempel på Einárs raptexter finns här, här, här och här. 

Einár var visserligen etniskt svensk och kom från medelklassbakgrund. Men han hade tydligen levt stora delar av sitt liv i en av Stockholms problem-förorter, där han umgåtts med gängkriminella invandrarkillar och själv begått brott. Han framförde sina raptexter på ett slags Rinkeby-svenska med kraftig brytning, och texterna var späckade med invandrarslang. Så gott som varenda rad i hans texter innehåller ord som ”jappd”, ”para”, ”aina” och liknande.  

Rap/hiphop har sitt ursprung i afroamerikansk ghettokultur, och i Sverige har rap, och i synnerhet den subgenre som kallas gangsterrap, i mycket stor utsträckning kommit att förknippas med invandrarkillar i ”utsatta” förortsområden.  

Sammantaget är det alltså uppenbart att Einár, trots att han var etniskt svensk, på alla sätt försökte framstå som en invandraryngling från förorten. Till och med hans artistnamn tycks ha varit ett försök att smälta in bland de gängkriminella invandrarkillar han av allt att döma såg upp till. Hans riktiga namn var tydligen Nils Einar Grönberg, med Nils som tilltalsnamn. Som artistnamn valde han Einár, med akut accent över a:et. Artistnamnet skulle alltså, såvitt jag förstår, uttalas med betoning på andra stavelsen, vilket får det att låta mindre svenskt och mer som ett ”invandrarnamn”.  

Låt oss nu göra ett tankeexperiment. Låt oss tänka oss att Einár inte gjort musik i en genre som nästan uteslutande förknippas med invandrarkillar i brottstyngda problemområden, utan att han till exempel försökt slå igenom inom dansbandsmusik, gitarrbaserad indiepop, eller 80-talsinfluerad ”glam metal”. Men låt oss samtidigt tänka oss att hans texter haft samma innehåll som nu – det vill säga förhärligande av kriminalitet, vapen och våld – dock framförda utan ”orten”-slang och fejkad brytning.  Och låt oss tänka oss att han inte kallat sig Einár utan Nils Grönberg. Hade han i så fall blivit spelad i statsradion? Hade tongivande proffstyckare inom medie- och kultureliten då hyllat honom och utmålat honom som ett geni? 

Svaret är naturligtvis nej. Om Einár inte varit verksam inom en populärmusikalisk genre som i stor utsträckning kommit att ses som ”invandrarkultur”, och om han inte gjort allt som stod i hans makt för att framstå som en invandrarkille från ”orten”, så hade ingen brytt sig det minsta om hans artistambitioner. Skulle han möjligen ha blivit bedömd av någon proffstyckare, så hade hans alster sannolikt avfärdats som smörja; inte bara ur ett artistiskt/musikaliskt perspektiv, utan också ur ett moraliskt perspektiv, eftersom han försökte glorifiera och rättfärdiga grovt våld och kriminalitet.  

Detsamma gäller förstås även Yasin, Haval, Dree Low och andra så kallade gangsterrappare som får priser av P3 och hyllas av aningslösa, politiskt korrekta tyckare inom kultur- och medieetablissemanget. Om dessa artister inte haft invandrarbakgrund, och om de inte varit verksamma inom en genre som ses som ”orten-musik”, så skulle deras osmakliga texter och de vidriga värderingar de ger uttryck för omedelbart sågas jämns med fotknölarna. Men eftersom de är ”blattar” som ägnar sig åt ”blattekultur” så godkänns smörjan av etablissemanget. Ja, den inte bara godkänns, utan den blir till och med hyllad och betraktad som ”ett betydelsefullt kulturellt uttryck”. 

Denna inställning till gangsterrap är givetvis ett klockrent exempel på det som brukar kallas ”de låga förväntningarnas rasism”. Om unga, etniskt svenska aspirerande artister/ låtskrivare i sina texter hade glorifierat våld, vapen och kriminalitet, så hade det (med all rätt) avfärdats som osmakligt och omoraliskt. Men när unga aspirerande artister/låtskrivare med (verklig eller fejkad) invandrarbakgrund gör just detta, så blir de hyllade av stora delar av kultur- och medieetablissemanget. Detta etablissemang väljer då att tolka uppenbart romantiserande av våld, kriminalitet och drogmissbruk som ”viktiga skildringar av det hårda livet i utsatta förortsområden”.  

I själva verket betyder de dubbla måttstockarna följande: Av etniska svenskar förväntar vi oss något slags grundläggande moral och samhällsansvar, till exempel att man inte ska ta ställning för våld och grov brottslighet. Av MENA-invandrare i förorten förväntar vi oss inte detta, utan vi accepterar okritiskt att de rättfärdigar och förhärligar våld och kriminalitet. De är ju bara primitiva blattar, och vi kan inte vänta oss mer av dem. Några mera sofistikerade eller genomtänkta kulturella uttryck kan vi inte förvänta oss att de ska vara kapabla till.  

Om inte detta är rasism, så vet jag inte vad som är det. 

BILD: 1) Einár 2) Kriminellt gäng i Jacksonville, USA.

Rolf Hansson har en brokig yrkesbakgrund bland annat som frilansande journalist, översättare och musiker. Politik och samhällsfrågor har alltid intresserat honom, och under de senaste åren har han i synnerhet engagerat sig i diskussioner kring bevarandet av det svenska/västerländska kulturarvet och upplysningsidealen. Han är också en oförbätterlig musiknörd och hängiven skivsamlare, med en särskild passion för den afroamerikanska musiktraditionen.