I vissa Stockholmsmedier har det under senaste tiden rapporterats mycket om Strandvägen, en erkänt flådig gata belägen vid vattnet på Östermalm dit busar från förorten nu kommer med sina lyxbilar och kör i 200 km i timmen mot rött. Under en kvällspromenad häromåret bevittnade jag spektaklet som andades upplopp och kriminalitet, och sanna mina ord: där och då var så kallade gammalsvenskar inte välkomna. Nu har medierna börjat rapportera om detta fenomen efter klagomål från boende. 

DGS tog häromdagen upp detta i en text som hänvisade till ett SR-reportage där det framgick att förortsbusarna befinner sig på platsen för att markera revir, leva om och praktisera dominansbeteende. Under min promenad såg jag inte skymten av en polis, trots att racerförarna förde ett himla oväsen klockan 21 på en tisdag, och dessutom gjorde sig skyldiga till trafikbrott, med mera. Polisen säger också mer eller mindre rakt ut att de inte har kapacitet eller vilja att ingripa. 

Om denna utveckling tillåts fortsätta och förvärras utspinner sig ett antal möjliga scenarier. Ett alternativ är att många Östermalmsbor ger upp platsen och flyttar (flyr), vilket redan har inträffat inom andra ”problemområden”. Ett annat alternativ är att medborgargarden bildas och ger sig på buset. Här blir det intressant. Min ödmjuka tro är att svenskarna behöver förstå att ”det”, det vill säga kampen, förr eller senare måste och kommer att kosta – rent fysiskt. Jag är ingen särskilt stark person, men jag gissar att om några hyggligt resliga svenskar, beväpnade med en smula otålighet, hade begett sig till Strandvägen den där kvällen… ja, förortsbusarna, hur kriminella de än är, hade säkerligen fått bekänna färg. Då hade det, som det heter, kostat dem litegrann. 

Nu kanske någon kommer med åtminstone två invändningar. Den första: om du ger dig på förortskidsen med bihang kommer de efter din familj. Det är säkerligen i hög grad sant, men å andra sidan: om det plötsligt dyker upp 35 stycken halvvältränade svenskar för att ”säga hej”, hur ska någon kontrollera dessa individer, deras namn och familjer? I ärlighetens namn är jag förvånad över att såna här bataljer inte redan har ägt rum, givet turbulensen i riket.  

Den andra: jag har jobb, jag har familj, ska jag verkligen riskera livet i en sådan konfrontation på grund av att polisen inte gör sitt jobb, trots att de är satta att försvara medborgarna? Min misstanke är att vi förr eller senare kommer till den punkten i alla fall. Som storstadsbo är det också mer eller mindre omöjligt att inte redan nu exponeras för detta dominansbeteende. Och vem vet, snart är det kanske en själv som råkar illa ut. ”Tryggheten” såsom vi har känt den är borta, men vi ser det inte klart och tydligt ännu. Detta är förståeligt eftersom det är en bitter soppa att sippra i sig.  

I DGS-texten slår skribenten huvet på spiken: ”Jag hör föraktet och hatet i deras röster”. Det handlar om förakt och hat, våld och makt. Det kan inte bekämpas med pacifism. 

Nu kanske någon invänder: men vill du starta upplopp i städerna, vill du att Strandvägen ska brinna, är du en fotbollshuligan? Svaret: Strandvägen, och andra ”problemområden”, brinner redan. Område efter område kan komma att exponeras för detta revirhävdande. Det börjar i storstäderna men kan lika gärna drabba mindre orter. Det rör sig sannolikt om en tidsfråga, givet befolkningsutvecklingen. Polisens närvaro ändrar bevisligen inte på detta, men medborgarnas närvaro kan göra skillnad.  

Högern kan spänna sina muskler hur länge som helst framför gymspeglar och på seminarier, men det är förr eller senare, och till syvende och sist, gatan eller varför inte slagfältet som räknas. Och ”högern” – vad nu det innebär – är ofta alldeles för intellektuellt lagd. Den framställer vackra och precisa resonemang, idéer och analyser – men utan någon direkt livskraft och konkret bäring i nuet. Man reduceras till en passiv åskådare snarare än en aktiv deltagare i ett skeende. Man formger inte situationen, utan betraktar den bara. Man vill fundera och göra det som är ”rätt” när det snarare är handling som tarvas. 

Polisen yttrar ofta i medierna att dessa ”grupperingar” i förorten har ett ”stort våldskapital” – men vad sjutton betyder det, egentligen? Visst, de kanske har tillgång till automatvapen, vilket inte är så lite. Men den aggressivitet som trots allt finns hos svenskarna måste fram. Det handlar i grund och botten inte om instrumenten, utan om attityden. 

En sak är i varje fall tydlig: polisen och rättsstaten kommer inte att fixa detta. Om man hade förmått det, så hade man redan gjort det. Det är bara att tugga i sig att svenskarna förr eller senare måste spotta i nävarna.  

Lars Axelsson är en pseudonym. Skribenten arbetade tidigare inom reklam och media och sysslar nu med lagerlogistik.