OPINION I efterhand är det svårt att förstå hur kirurgen Paolo Macchiarinis verksamhet med transplantationer av konstgjorda luftstrupar på Karolinska Institutet (KI) och Karolinska Universitetssjukhuset (KS) kunde tillåtas. Orsaken var kanske att strävan efter berömmelse och pengar fick förmodat kunniga och kloka personer att helt tappa omdömet. De jag syftar på är då inte bara Macchiarini själv utan i lika hög grad de ansvariga på KI och KS.

Det hela startade 2009 då KI:s rektor Harriet Wallberg träffade Macchiarini på ett möte i Göteborg och fick höra om hans transplantationer av luftstrupar med en teknik som nyligen hade beskrivits i en artikel i tidskriften Lancet. Vad man hade gjort var att hos en ung kvinna i Barcelona byta ut den av tuberkulos skadade bronken till vänster lunga mot en ny typ av transplantat. Detta bestod av bronken från en avliden som hade behandlats för att ta bort allt utom en stomme av bindvävstrådar på vilken man sedan hade sått ut celler tagna från patienten själv. Idén var att dessa skulle återskapa en normal bronk på en stomme som inte orsakade avstötning. Därigenom skulle man slippa den behandling med nedtryckning av immunförsvaret som krävs vid traditionella transplantationer för att förhindra avstötning. Detta skulle innebära ett paradigmskifte inom medicinen och den ovan nämnda artikeln hade gjort Macchiarini till en megastjärna som uppmärksammades både i fack- och dagspress.

Efter det att Wallberg träffat Macchiarini i Göteborg startade KI en rekryteringsprocess som leddes av prefekten och en avdelningschef på institutionen CLINTEC som Macchiarini sedermera kom att tillhöra. Under beredningen fick man varningar från Italien, Spanien och Tyskland i vilka tidigare kolleger och chefer till Macchiarini vittnade om dennes oförmåga att samarbeta och rätta sig efter etiska regler med mera. Detta vidarebefordrades även till rektor men utan märkbart resultat. Från KI:s sida lyckades man även få med KS på tåget och i slutet av 2010 anställdes Paolo Macchiarini som gästprofessor i regenerativ kirurgi vid KI och samtidigt som överläkare vid Öron-, Näs- och Halskliniken (ÖNH) på KS i Huddinge.

Vad som sedan kom att hända är idag historia. På KS kom tre utländska patienter (med mångmiljonintäkter till Stockholm Care, ett bolag ägt av SLL) att under Macchiarinis ledning få en ny luftstrupe med ett transplantat gjort av ett plaströr på vilken man sått ut celler tagna från patientens benmärg (en delvis ny metod jämfört med den som använts i Barcelona). Den första operationen utfördes i juni 2011 och beskrevs redan i december samma år i Lancet som en stor framgång. Liknande ingrepp gjordes senare av Macchiarini även i Ryssland och USA. Totalt rör det sig om sju patienter varav alla utom en har avlidit efter kortare eller längre tid av plågor innan de i praktiken kvävdes till döds. Den enda som klarat sig är en ung rysk man på vilken man lyckades avlägsna transplantatet.

Kort efter det första ingreppet basunerade KI ut nyheten om den första transplantationen i världen av en konstgjord luftstrupe. DN och andra tidningar i Sverige och utomlands följde oseriöst efter och Macchiarinis stjärnstatus steg ytterligare. För patienterna gick det dock inte lika bra och de som fick ta hand om dem var kollegor till Macchiarini på Thoraxkliniken i Solna. Macchiarini själv visade sig sällan i Stockholm utan vistades i Ryssland eller på annat håll. De som främst engagerade sig i saken var de fyra ”visselblåsare” som förutom att vårda patienterna började att jämföra vad som framfördes i de artiklar som publicerats med Macchiarini som huvudansvarig med vad som framgick av sjukjournalerna. De fann att innehållet i artiklarna var en skönmålning och delvis en förfalskning av verkligheten. I juni och augusti 2014 lämnade de in två anmälningar om misstänkt oredlighet i forskning till KI:s rektor Anders Hamsten, den senare gällande luftstrupeingreppen.

KI:s taktik i detta läge var att försöka sopa ärendet under mattan. Först gjordes ingenting under några månader. Man gjorde inte ens det mest elementära som att delge den anklagade och dennes institutionschef anmälningarna i sin helhet samt att samla in all dokumentation rörande de anmälda artiklarna. Sent omsider tillsatte Hamsten i slutet av november en extern granskare. Denne överlämnade i maj 2015 sitt utlåtande i vilket samtliga sju anmälda artiklar förklarades oredliga. När Hamsten i augusti samma år fattar sitt beslut är detta dock att Macchiarini inte gjort sig skyldig till oredlighet.

I motsats till vad KI:s ledning sannolikt hoppats på var historien inte slut med detta. Jag hade själv fått upplysning om ärendet i december 2014 och då omgående börjat sätta mig in i det. I januari 2015 informerade jag också redaktionen för Dokument Inifrån på SVT om saken och den där som kom att leda arbetet var reportern och producenten Bosse Lindquist. Samtidigt som de grävde i Macchiarinis förehavanden började jag under 2015 att publicera flera artiklar om denna skamfläck i KI:s historia. Under årens lopp har det fram till idag blivit totalt sjutton artiklar i ämnet av mig. Dessa har nyligen samlats i en antologi tillsammans med några andra KI-skandaler och finns fritt tillgängliga på nätet (https://karolinska-institutets-svarta-bok.net).

I maj 2015 sände Uppdrag Granskning ett program med titeln ”Stjärnkirurg till varje pris” som tyvärr passerade alltför obemärkt. I januari 2016 dök sedan två publikationer upp som ställde allt på ända. Först kom den amerikanska tidskriften Vanity Fair med artikeln ”The celebrity surgeon who used love, money, and the Pope to scam an NBC news producer”. Macchiarini avslöjas där som en lögnare av värsta slag. Historien är helt vanvettig och återfinns här. När Dokument Inifråns serie i tre delar med namnet ”Experimenten” visades strax därefter blev uppståndelsen stor. Inom KI:s ledning insåg man nu att det inte längre gick att förneka skandalen. För övrigt kan nämnas att Bosse Lindquist även återberättade historien i en bok med titeln ”Macchiarini-affären – Sanningar och lögner på Karolinska”.

Kort senare, den 13 februari 2016, hade Anders Hamsten en artikel på DN Debatt där han säger att ”jag själv gjort en närmast total felbedömning av Paolo Macchiarini och att ”KI borde ha skilts från honom långt tidigare”. Han skriver även att hans beslut i ärendet om oredlighet var felaktigt och att detta måste återupptas och ställer sin plats som rektor vid KI till förfogande. Därefter kom även flera andra högt uppsatta chefer vid KI att avgå från sina poster: Urban Lendahl, sekreterare i Nobelkommittén för fysiologi eller medicin och drivande bakom rekryteringen av Macchiarini; Hans-Gustaf Ljunggren, dekanus för forskning; Jan Carlstedt-Duke, rektorsråd; och Lars Leijonborg, ordförande i KI:s styrelse. Vidare blev den tidigare rektorn Harriet Wallberg, som anställt Macchiarini, av regeringen avsatt från sin post som universitetskansler. På KS blev förändringarna mindre men verksamhetscheferna på Thoraxkliniken i Solna (där två av patienterna transplanterades) och på ÖNH-kliniken i Huddinge (där den första patienten transplanterades) fick lämna sina uppdrag.

Oredlighetsutredningen togs nu upp på nytt och efter viss förhalning förklarades att samtliga sju anmälda artiklar innehöll forskningsfusk, helt i överensstämmelse med anmälningarna och den första expertgranskningen. För detta förklarades Paolo Macchiarini som huvudansvarig men även ett antal av hans medförfattare dömdes antingen för oredlighet eller för att vara ”klandervärda” (ett nytt begrepp i detta sammanhang).

Så hur kunde allt detta hända? KI och KS anställer en kirurg för att sätta in plaströr täckta med benmärgsceller i luftstrupen på intet ont anande patienter som övertalas att ställa upp för dessa ”experiment” som utförs utan föregående djurförsök och utan lagstadgade tillstånd från Läkemedelsverket och Etikprövningsnämnden. Och detta görs trots att var och en med grundläggande kunskaper om luftvägarnas uppbyggnad och fysiologi borde förstå att ett projekt som detta är dömt att misslyckas. Om man sätter in ett plaströr i luftstrupen slår man ut det försvar som normalt skyddar luftvägarna mot bakterier och andra mikroorganismer som vi inandas. Resultatet blev att bakterie- och svampinfektioner nästan omgående utvecklades. Transplantatet kunde då inte växa fast och fistlar (förbindelsegångar) bildades mellan luftstrupen och den intilliggande matstrupen. Detta ledde till att föda kunde gå över i luftstrupen och ytterligare förvärra infektionerna. På två av patienterna ledde detta till att man fick avlägsna matstrupen och istället tillföra näring via en så kallad peg (en sond som går från bukens yta direkt in i magsäcken). Och beträffande de celler som såtts ut på plaströret och som man trodde skulle kunna återskapa en normal luftstrupe så är realiteten den att de inom någon eller några dagar kom att ha dött i avsaknad av kärlförsörjning. Projektet var alltså redan från början dömt att gå fel.

Hur är det möjligt att professorer på KI och överläkare på KS med kompetens inom området kunde förorda anställningen av Macchiarini och utförandet av de transplantationer han kom att göra? Finns någon annan förklaring än att man så till den grad hade bländats av den stjärnglans som på tvivelaktiga grunder hade byggts upp runt honom och därför inte kunde tänka klart. Till saken kom att uppmärksamheten runt Macchiarini och hans verksamhet upphaussades än mer efter den första transplantationen. Dessutom skapades ett EU-projekt med denne som koordinator och en mångmiljonsatsning som administrerades från KI. Till saken hör vidare att det ett par år efter det att Macchiarini anställts kom igång diskussioner om en stor donation från Hongkong (500 miljoner kronor) för satsningar inom regenerativ medicin. I och med att detta låg nära Macchiarinis aktivitet är det troligt att Hamsten som rektor och den som förhandlade med Hongkongs chefsminister om donationen inte ville se någon skandal skapas runt luftstrupeingreppen. Till hans sannolika belåtenhet blev det också så att ett donationsavtal tecknades i januari 2015, då oredlighetsutredningen runt Macchiarini hade startat men ännu inte kommit till beslut. Vid tidpunkterna när de slutliga och fällande besluten togs i de två oredlighetsärendena, december 2016 respektive juni 2018, hade KI:s enhet för regenerativ medicin i Hongkong redan hunnit invigas (skedde i oktober 2016) så faran var då över.

Som ett kort svar på frågan i rubriken kan man nog säga att det är pengarna som styr.

Johan Thyberg är pensionerad professor i cell- och molekylärbiologi vid KI och legitimerad läkare.