Den lätta och den svåra frågan

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Världen är full av intelligenta, upplysta och välmenande människor som predikar tolerans. De kan säga: ”För att du ska räknas som en tolerant människa räcker det inte med att du, som ateist, accepterar att din nästa är katolik; dessutom ska du välkomna och bejaka det faktum att din nästa är katolik”. Sedan kanske de citerar världens mest kända toleranscitat som felaktigt (tror jag) tillskrivits Voltaire: ”Jag hatar din åsikt, men jag är villig att gå i döden för din rätt att framföra den”.

”Je suis Charlie”, typ. Man ska vara fett bigott för att inte instämma i den änglakören. Det är den lätta frågan. Det tar inte emot att tycka så.

Gör det inte? Det beror på vem man är. Om man är den svenska staten har man problem även med detta. Vi kan diskutera relationen mellan den svenska staten och konstnären Dan Park (här är inte platsen och tillfället att diskutera vad konstnär betyder; det räcker med att konstatera att en person som kallar sig Dan Park har manifesterat sig och presenterat sig som konstnär). Fokus, en tidning, skriver:

1995 bar Dan Park hakkors på sin jacka. Han polisanmäldes och blev den förste som dömts i tingsrätten för hets mot folkgrupp för att ha burit en nazistisk symbol.

Om du vill se Parks bilder kan du googla på Dan Park. Där finns till exempel en bild – ett så kallat konstverk – av Adolf Hitler med texten ”Not only niggers have dreams”. Jag inser plötsligt att jag inte törs visa bilden här av rädsla för den svenska staten ska jaga mig. Parks gallerist, alltså bildvisare, dömdes sedermera till villkorlig fängelsedom och 60 dagsböter.

Nazismen är en ondskefull lära som emellertid inte, vid tiden för domarna mot Park, på femtio, sextio, sjuttio år tagit några liv. Gud hjälpe mig, men jag har svårt att tro att nazismen fortfarande är ett aktivt och överhängande hot mot vår samhällsordning. Vad är några heilande skinnskallar mot den äkta varan? Se exempelvis filmen Triumph des Willens från den tiden – 1935 – när nazismen verkligen varit något att oroa sig för och för länge sedan borde ha dräpts i sin linda.

Den svenska staten beter sig som de militärer som, enligt det kända talesättet, förbereder sig att utkämpa det förra kriget, inte det kommande.

Ty vem är det som idag är i färd med att bestialiskt döda dem de utsett till sina motståndare? Vem är dagens och framtidens motsvarigheter till nazisterna? Jag kan inte begripa annat än att dessa måste vara de militanta islamister, vars svenska avläggare, om jag har fattat rätt utan att vara hundra procent säker, mottar svenska statliga bidrag för sin religions- och ideologiutövning.

Här presenterar sig den svåra frågan. Det är ingen, eller borde inte vara någon – även om den svenska staten inte klarar av det -, konst att vara tolerant mot dem som inte utgör någon fara. Men ska man vara tolerant även mot dem som faktiskt utgör ett hot mot det civiliserade och toleranta samhället?

Detta är ett äkta och svårt dilemma som inte enkelt låter sig avgöras med hjälp av floskler och änglakörer. Jag erkänner att jag inte vet vad jag skulle göra om det var jag som stiftade lag. Men jag tycker att den svenska statens metod – att inte tolerera utan i stället bestraffa sådant som inte är något problem samtidigt som man ger statsbidrag till ideologier som i verkligheten bevisligen utgör problem – är snurrig.